Min tid - Bokförlaget Boksidan

Snubben som han hyr av är en av hans bästa polare och han bara slänger ut oss. Nu är det
total kris. Vi ringer runt till folk och frågar, men ingen har nått ställe där vi kan bo.
Leffe kommer på att vi får låna Anders sommarstuga, i varje fall i några veckor. Vi tar
några stora kartonger ifrån förrådet på vinden och packar ner alla våra prylar. Möblerna är
Leffes polares, så dom behöver vi inte bry oss om. Polarn sa att vi fick lämna kartongerna i
lägenheten tills vi hittade nånstans att bo.
Vi packar ner kläder och den lilla mat som fanns kvar i två väskor. Sen gick vi ut, låste och
slängde nycklarna i brevlådan.
Det var skitbökigt att ta sig till Anders sommarställe, det tog minst en och en halv timme.
Tunnelbana, pendeltåg, buss och sen gå en jävla lång bit mitt i mörka skogen.
Det var så himla äckligt att gå där. Kallt och så mörkt att man inte såg vad som var framför
en. Jag tyckte att vi skulle vända, men Leffe bara vägrade. Det var ju helt gjutet att vi
skulle gå vilse, sen skulle vi frysa ihjäl.
Leffe sa bara "snart är vi framme, det är lugnt”.
Jag trodde att han hade blivit helt störd, det här kunde ju inte vara rätt, det var ju knappt en
stig vi gick på. Den sista biten gick jag bara och svor och tänkte, jävla pucko Leffe, jävla
ligist och en massa andra hat-tankar.
Men Leffe var så glad så. Han fan skuttade fram, bergis för att reta mig. Han hade ju i och
för sig rätt. Helt plötsligt var vi framme.
Tyvärr låg inte nyckeln där Leffe sa att den skulle ligga. Då var det jävligt nära att jag
började gråta, men Leffe fixade det.
Som tur var hade han råkat få med sig en kofot, så det gick jätteenkelt för oss att komma
in. Normalt så skulle han ju aldrig göra så, men det här var ju ett nödfall tyckte han. Det
tyckte ju jag också. Skulle han inte ha brutit upp dörren så skulle ju vi ha frusit ihjäl.
Förresten var det ju Leffes kompis kåk och han skulle säkert tycka att det var okej.
Det var bara det att när vi tände så såg det inte alls ut som Anders stuga. Den här var
mycket större och fräschare.
"Ojdå!" tyckte Leffe "vi tog visst fel kåk”.
"Jävla pucko” sa jag.
"Vi får fortsätta att leta efter Anders kåk. Men jag vete fan var vi är någonstans, vi måste
ha gått vilse.”
Jag bara vägrade. Jag tänkte fan inte gå ut och irra omkring i skogen.
"Okej då får vi stanna här” tyckte Leffe.
Han fixade en brasa och jag bara satt och frös.
"Vi måste fixa käk” tyckte Leffe och började kolla igenom köket.
"Kolla här!” Ropade han och kom ut skitnöjd med två flaskor whisky.
"Dom kan vi ju inte ta” tyckte jag "det är deras”. Men egentligen ville jag väldigt gärna ha
lite, så jag protesterade inte mer när han hällde upp två glas. Det var en så himla konstig
känsla, spänningen att vara där man inte får och ta andras grejor. Det pirrade verkligen i
hela kroppen, men det var läskigt.
Utanför är det bara kyla och mörker, här är det varmt och mysigt. Det är bara Leffe och jag
nu. Det kändes så himla rätt med whisky, det var nästan så att det var gott. Leffe hittade en
burk med konserverad korv som vi grillade över elden.
Vattnet smakade skit så vi var tvungna att dricka sprit. Det hade vi ju i och för sig inget
emot. Vi drack mer whisky, sen hittade vi punsch och lite sherry. Sherry, min favorit, jag
satsade på den medans Leffe drack whisky. Det enda som var synd var att vi fick slut på
cigaretter.
I ett av rummen fanns en stor dubbelsäng. Fast där kändes det fan kallare än ute. Men vi
tog två täcken till från dom andra sängarna. Det vart så mycket täcke att det vart jobbigt att
röra sig. Sen satte vi elementet på högsta.
62