Min tid - Bokförlaget Boksidan

Han tyckte synd om henne och sa att hon inte behövde jobba mer. Sen frågade han om hon
ville göra en polisanmälan. Dessutom kunde han kanske fixa jobb på en annan avdelning
för dom var väldigt nöjda med henne.
Hon tyckte vi skulle ringa upp lite folk och fråga om dom ville komma över och käka lite.
Bra idé, jag ringde mina kompisar. Jag ringde som fan, men dom flesta var inte hemma och
dom som var hemma kunde inte, eller så skyllde dom på någonting annat. Farsta, jag pallar
inte och sånt skit. Jag ringde till och med till folk som jag tycker är jävligt pundiga, men
det var nobben där också.
Fan Eva tror bergis inte att jag har några polare. Jag var helt desperat, jag ringde Nettan.
Det var Tomas som svarade. Nettan var inte hemma, men han kom jättegärna.
Typiskt den enda som kommer är en himla tönt. Eva började bli sur, klockan var halv nio
och hon hade inte kunnat ringa någon än.
Hon satt breve och hetsade. "Sluta och ring nu! Du har ju ändå inga polare” sa hon. Fast
det märktes att hon skämtade.
Det var jävligt svettigt när hon ringde. Fan, hon har säkert en jävla massa polare som vill
komma, tänkte jag. Mycket riktigt, minst sex, sju stycken.
Så där i tiotiden dyker dom första upp, två grabbar, byggjobbartyper. Vi hade dukat fram
maten och suttit och suktat som fan, vi höll på att avlida av hunger. Så när dom kom så
bara kastade vi oss på käket. Dom var inte så hungriga. Det kändes konstigt med två
byggjobbare som tog tjejportioner också vi då med liksom deras portioner.
Dom andra droppade in. Det var nog tur att dom inte var så många för lägenheten var inte
så stor, ett rum med en säng som tog upp halva. Köket kunde man max få plats tre
personer, stående. Det var ungefär så där sju, åtta pers där med oss. Ingen jag kände
förutom Tomas och Eva.
Tomas kom faktiskt. Suck! Han hade klätt upp sig, vit skjorta slips och gubbrallor. Va fan
skall Eva tro, min enda kompis är en bilförsäljare.
Han sa "hej, ursäkta att jag är sen, men din vägbeskrivning var lite konstig”.
Tror fan det! Jag hade ju beskrivit vägen från T-banan inte bilvägen.
Drickandet och käkandet var i full gång. Folk var imponerade av den fina maten. Den höll
till och med på att ta slut, det var så att folk nästan slickade faten.
Vi hade fått berätta vår historia flera gånger och varje gång så skarvade vi på fler och fler
bitar. Det vart lite överdrivet, en snubbe frågade mig om det var sant att vi lyckats muta
polisen med lax för det hade han hört.
En rolig kille frågade mig om jag kunde stjäla en cykel åt honom. Folk garvade och hängde
på och frågade om jag kunde fixa knark och sånt. Dom kallade mig för gangster Bettan och
Eva för Tillgrepps Tina.
Jag hade druckit ganska mycket och kände att det började rycka i halsen, osten var på väg
upp. Jag fick upp lite spya i munnen och jag var tvungen att knipa igen för att det inte
skulle spruta ut. Panik! "Jag måste spy” klämde jag ur mig och rusade mot muggen.
Där var det förståss upptaget och kö. Trycket började bli väldigt högt i munnen, det hade
sprutat ut lite grand. Jag vågade inte öppna munnen utan stönade och pekade på den.
Någon garvade och petade mig i magen, så att jag höll på att spruta alting över honom.
Men jag fick fan inte förtur för det.
I köket var det fullt av disk, där kanske det inte var så trevligt att lägga sin pizza. Jag
rusade ut och ned för trapporna, jag hann precis utanför dörren. Tomas kom ner och det var
tur det för jag hade liksom glömt portkoden.
Jag tänkte på hur jag känt det i våras och kände att det nog fanns lite kvar ändå.
Jag ville krama om honom och kyssa hans mun. Jag ville älska med honom på riktigt. Ett
bra knull, jag ville ge honom ett bra knull.
50