Min tid - Bokförlaget Boksidan

Eva hade en sån där TV-kanna, du vet en termos med handtag på, som stod på en hylla
bredvid där vi dansade.
Så var det någon som viftade ner den så att den gick sönder. Det spred sig TV-kannebitar
över hela golvet. Det var som små spegelbitar som låg och blänkte överallt. Det var ju bara
det att dom var ju så vassa så alla gjorde illa sig.
Jag märkte det först, för jag fick en i foten och bara skrek. Sen var det flera som skrek. Vi
utrymde dansgolvet och satte oss på sängen, som om det var nått jävla gift på golvet.
Jag blödde jättemycket på foten, det gjorde svinont och så vart strumpbyxorna trasiga. Det
var ganska fina strumpbyxor, dom var svarta med små blommor på. Jag kollade foten och
skärvan satt kvar.
Dagens hjälte Pelle, försökte dra ut den, det gjorde ännu ondare, men han sket i det. Pelle
fick ut skärvan, sen kom Eva med plåster. Hon var tvungen att torka jättemycket med
toapapper först bara för att kunna få fast plåstret.
Det där lilla plåstret var ju helt värdo. Det blödde ju igenom på tre sekunder sen bara
lossnade det. Det var i varje fall den enda sorts plåster som hon hade. Men hon hade tejp,
så vi la en liten hög toapapper under foten sen bara tejpade vi runt.
Det var flera andra som blödde också och det var blodfläckar på en massa ställen på golvet.
Då ringde det på dörren, först hördes det inte, men sen tog låten slut och det blev tystare.
Någon öppnade, det var polisen.
Dom bara gick in och sa "vi har hört att det har varit bråk här”.
Eva stängde av stereon och vi bara satt helt tysta. Hon sa "nää, det har inte varit nått bråk
här, vi har bara lite fest”.
"Jasså” sa snutarna och kollade på dom som satt och blödde och på blodfläckarna på
golvet.
Man slåss väl inte med fotsulorna, jävla pucko poliser, tänkte jag.
"Det hände en liten olycka här” sa Eva.
"Ni får ta det lite lugnare” sa polisen "det är dessutom bara onsdag”. Sen gick dom.
Eva var skitskakig, hon ville inte att vi skulle sätta på stereon igen överhuvudtaget.
Hon var jätteorolig för att han som hade lägenheten skulle få reda på vad som hänt och att
hon inte skulle få bo där längre.
"Vi drar hem till mig” tyckte en snubbe.
"Till din sommarstuga” tyckte hans polare.
Alla tände jättemycket på grejen, men det var bara fem stycken som hängde på. Det var
jag, Eva, den snubben som hade stugan han heter Anders, en snubbe som heter Bengt och
Leffe.
Anders var en jävla prylskrytbög, Bengt var byggjobbare, men Leffe tyckte jag var häftig.
Eva ringde efter en taxi och jag satte en strumpa på min skadade fot. Bengt och en tjej som
hette Lena fick också strumpor.
Vi gick ut till taxin, men han bara vägrade att ta oss fem. Leffe tyckte att han kunde lägga
sig i bakluckan. Vi lovade chaffisen femtio spänn extra och han gick med på det. Jag tyckte
det lät skitäckligt att ligga där, men Leffe tyckte det va asball.
Jag tror inte att det var så skönt, varje gång det kom ett gupp eller nått så skrek han till. Det
vart en ganska lång resa taxametern tickade på som ett himla flipperspel. Den sista biten
åkte vi på en grusväg. Det var nog ingen höjdare för Leffe.
Anders sommarkåk var skithäftig och låg precis vid en sjö. Han satte på en brasa och
plockade fram sprit. Han hade jättemycket sprit där, fast egentligen var det ju hans
föräldrars.
52