Legaliseringsguiden, genomgång av ... - PDF Archive

“
Sverige utfärdade enligt konventionsåtagande efter anslutning till 1912 års
Haagkonvention en särskild narkotikakungörelse år 1923 (Kungl. kungörelse den 6
april 1923 ang. handel med opium och vissa andra narkotiska ämnen och
beredningar). In- och utförsel samt tillverkning av opium, morfin och vissa derivat
samt kokain reglerades. Bearbetat opium (avsett för rökning) förbjöds helt. Straffet
för överträdelser av kungörelsens bestämmelser var böter, högst 10 000 kronor.
Narkotika hade redan tidigare hänförts till gifter och varit underkastade regleringen i
giftstadgan den 7 december 1906. Där stadgades förbud för andra än apotekare etc.
att bedriva försäljning av vissa gifter. Genom 1930 års narkotikakungörelse (Kungl.
kungörelse den 17 oktober 1930 ang. handel med opium och vissa andra narkotiska
ämnen och beredningar) fördes kokablad, cannabis och flera opiumderivat in under
specialregleringen. Bearbetat opium och harts från cannabis (haschisch) fick ej
ineller utföras eller tillverkas, innehavas eller saluhållas (8 §). Brottet olaga innehav
infördes — den som innehade narkotika utan särskild rätt kunde nu dömas till böter
(6 och 10 §§).
1933 års narkotikakungörelse (Kungl. kungörelse den 16 september 1933 med vissa
bestämmelser ang. narkotiska ämnen och beredningar) införde bl. a. fängelsestraff
vid försvårande omständigheter i samband med en rad förseelser (12 §). Vidare
stadgades nu straff för läkare, veterinär eller tandläkare som överskred sin rätt att
förordna narkotika. Medicinalstyrelsen gavs rätt att meddela särskilda föreskrifter
beträffande utlämnande på recept från läkare etc, som förordnat narkotika såsom
läkemedel trots att varan uppenbarligen inte var avsedd för medicinskt bruk. År
1944 jämställdes vissa centralstimulerande medel med narkotika och upptogs i
narkotikakungörelsen från år 1959.
Medicinalstyrelsen yttrade den 3 mars 1959 i skrivelse till chefen för
justitiedepartementet att medicinalstyrelsen för statistiken om den illegala handeln
var beroende av rapportering från undersökningsledare eller åklagare om beslag och
från domstolar om domar i mål för brott mot narkotikakungörelsen. En av
medicinalstyrelsen verkställd sammanställning av de domar som tidigare insänts till
styrelsen utvisade dock endast 12 domar under åren 1948—1958. Styrelsen
förmenade emellertid att narkotikabrottsligheten var allvarligare än vad dessa
uppgifter utvisade, något som framgick bl. a. av apoteksinbrott (under 1957 och
1958 hade åtta apoteksinbrott, varvid endast narkotika tillgripits, anmälts till
styrelsen), receptförfalskningar m. m. samt tidningsreferat.
...
I förarbetena till 1962 års narkotikaförordning yttrade departementschefen (Kungl.
Maj:ts prop. 184/1962 s. 212):
"Som tidigare nämnts har under efterkrigstiden en ökning inträtt i fråga om
narkotikamissbruk och illegal narkotikahandel. En fortsatt utveckling i denna
riktning ter sig allvarlig, i synnerhet som missbruket tycks tendera att gripa omkring
sig i allt yngre åldersgrupper. Alla åtgärder bör därför vidtagas, som kan vara ägnade
att motverka missbruket. En sådan åtgärd är att genom straffskärpning söka stävja
illegala förfaranden med narkotika. Viktigast synes därvid vara att införa frihetsstraff
som normalstraff för narkotikabrott. Så kan sägas redan ha skett i fråga om
smuggling med narkotika."
”
— Statens offentliga utredningar 1967:41: Narkotikaproblemet del II
Kontrollsystemet. (1967) [6]
27