Legaliseringsguiden, genomgång av ... - PDF Archive

Uldall, Jepsen & Lund (1992) påpekar att ju mer mottagaren av ett skrämselbudskap
är involverad i det oönskade beteendet (t ex rökning eller överkonsumtion av
alkohol) desto större är sannolikheten att han/hon avvisar budskapet. Ett annat
tänkbart skäl till att skrämselkampanjer inte tycks fungera har presenterats av Wille
(1983) som skriver att ”mottagarna blockeras av den framkallade ångesten och
försöker förtränga både den och det budskap som framkallar ångesten. Det medför
passivitet inför budskapet. Men det kan också förklaras med att mottagarna på ett
mera kunskapsmässigt plan uppfattar budskapet som överdrivet eller inte
trovärdigt.” (sid 14).
Marklund (1983) skriver att ”kommunikationsforskningen bidrar med kunskap om
hur skrämselpropaganda kan fungera: dels skrämmer den folk från att ta till sig
budskapet, dels kan det skrämmande i sig upplevas som attraktivt. Att våga ta risker
är något som ofta uppskattas i kamratgruppen.” (sid 33).
— Upplysning och undervisning – begränsar det alkohol- och
narkotikaproblemen? [1]
“
“
När man hör hur gripna och engagerade barnen blir efter att ha sett hemska filmer
om droger eller lyssnat till en före detta missbrukares beskrivning av allt elände som
följt i missbrukets spår, är det lätt att få intrycket att det för all framtid har avskräckt
barnen från att pröva på droger.
Men när skolor bjuder in före detta missbrukare till skolan finns en risk att en del
elever uppfattar den före detta missbrukaren som en cool och häftig person, som
trots missbruket har klarat sig hyfsat och levt ett spännande liv. En amerikansk
utvärdering av en insats som syftade till att avskräcka unga i riskzonen för
kriminalitet och missbruk genom att låta dem träffa brottslingar i fängelsemiljö,
visade att insatsen tvärtom ökade risken för att ungdomarna skulle börja begå brott
(Petrosino, Turpin-Petrosino, & Buehler, 2002) [2] .
— FHI - Berusning på schemat [3]
Målet om det narkotikafria samhället riktar in sig på att utrota narkotikan, och det är
utifrån detta politiken som helhet är utvecklad. Resultatet i denna studie visar att
familjens roll, skola och fritidsverksamheter är aktuella och uppmärksammas, vilket
vi anser svarar till individperspektivet, genom att det är åtgärder som direkt vänder
sig mot individen och dess kringliggande omständigheter. Vi anser samtidigt att
grundsynen i debatten, är att det är narkotikan i sig som är det största problemet.
Narkotika ses som ett isolerat problem, och det tas inte någon större hänsyn till den
helhet det problemet kan tänkas ingå i. Barn/ungdomar kan ha andra problem, vilka i
sin tur kan tänkas bidra till att de utmanar ödet, kanske är då narkotika bara en del i
en större helhet? Detta kopplar vi till den väsentligt annorlunda problemdefinitionen
av narkotikan som lagts fram av Christie & Bruun. För 21 år sedan poängterade dessa
herrar att narkotika fungerar som en tacksam fiende i vårt samhälle (se sid. 17). En
fiende som om den överdrivs, med stor säkerhet kan komma att motverka sitt eget
syfte. Risken är att människor, och då främst ungdomar tappar respekten för
politikens framhävda faror rörande narkotika, då de märker att den inte är
direktslavbindande och inte självklartleder till ett liv i misär. De menade att
narkotikan innebär reella faror, men att dessa faror har helt andra orsaker, än de
som förespråkas. Genom detta menar vi, att då åsikterna och åtgärderna skapats
utifrån det i samhället definierade narkotikaproblemet, finns risken att deras
tilltänkta verkan också blir ofullständig, eftersom de inte tar hänsyn till en större
kontext.
— Anselmsson & Munch, 2006 [4]
”
”
99