Utbildning i glesbygd - samspel eller konflikt - Hela Sverige ska leva

224
dag (på många platser gick man i skolan varannan vecka), så att de större
barnen fick delta - och oftast måste delta - i fisket eller arbetet på gården,
när de hade ledigt från skolan. Dessutom var ledighet från skolan för att ta
upp potatisen närmast obligatoriskt, och hopsamlingen av får, gärna under
fina dagar i september, blev en höjdpunkt särskilt för pojkarna. - I dag
finns det tre gårdar som i och för sig producerar mer mjölk och kött än vad
de 30 gårdarna gjorde tillsammans för 50 år sedan. Det finns inga får, inga
getter, inga höns, men på den ena gården finns det två, tre hästar som barnen
rider på under fritiden. Ingen lever av fisket, men några få har fiske
som hobby. Det mesta av fisken som dras upp ur havet står svenska och
tyska turister för varje sommar! De åkerlappar på de nedlagda småbruken
som tål stora lantbruksmaskiner, brukas av de tre större lantbruken. Resten
av den odlade marken gror igen.
Många liknande glesbygdsområden är i dag helt eller så gott
som avfolkade och de som fortfarande bor kvar är mest äldre
människor. Att det inte har blivit så i detta fall hör samman med
att det finns en bro till fastlandet och att avståndet med bil till
en större ort med arbetstillfällen och ett väl utbyggt serviceutbud,
inklusive högskola, inte är mer än 35 km. Ön utgör i dag
en livskraftig boplats där man dagpendlar till sina arbeten, ett
samhälle med 30 000 - 40 000 invånare.
Nu ska vi akta oss för att framställa situationen i glesbygden
fram till mitten av 1900-talet som idyllisk. Levnadsstandarden
var på många platser låg, de sanitära förhållandena ofta bristfälliga,
intäkterna för de flesta små och osäkra. Detta är inte platsen
för en grundlig genomgång av den tekniska utvecklingen, av
moderniseringsprocesser, av distriktspolitiska verktyg eller brist
på desamma från mitten av 1900-talet fram till i dag. Vi kan
dock mer konkret peka på ett par förhållanden som kanske kan
tjäna som en grov sammanfattning av de viktigaste händelserna i
detta sammanhang.
För det första fick Norge i mitten på 1900-talet, något senare
än i Sverige, en allmän välståndsutveckling med nya idéer om
nödvändig standard för bostad och tekniska installationer i
hemmen. Detta gjorde dessutom den småskaliga driften inom
primärnäringarna med små löneintäkter och viss naturahushållning
mindre attraktiv för många, och det blev mer aktuellt för
många att flytta till industriorter och administrativa centrum.