Samverkan i fokus - BUP

lika många årskullar vuxenpsykiatripatienter som BUP-patienter. Med andra
ord styrde artikulationen av detta syfte och denna uppgift, att utveckla ett sätt
att samverka, artikulationen för hela projektet så att övriga syften och samverkansuppgifter
blev underordnade och relativt lågt artikulerade. Följaktligen
är det också här som Ungdomsprojektet lyckats bäst med sin uppgift,
Ungdomsprojektet har ökat kontakten mellan befattningshavare inom de
olika organisationerna och lett till ökad samverkan även utanför projektets
ramar och kring andra patientgrupper än ungdomar 16-19 år.
Förutom att artikulationen var relativt hög när det gällde att hitta former för
samverkan och att öka kontinuiteten i behandling och vid överföringar är de
yttre samverkansbetingelserna och betingelser som påverkar ömsesidig kännedom
goda. Värmdö BUP och VPM har en tradition av samverkan som har
medfört att det fanns upparbetade formella såväl som informella kontaktvägar.
Även om det är rollkännedom och inte personkännedom som betonas i
Humbles och Janssons modell, så uttryckte många inom båda personalgrupperna
att personkännedomen, att känna igen ansiktena, är något som underlättar
att samverkan kommer till stånd. Genom de upparbetade kontaktvägarna
mellan de båda mottagningarna är dock inte personkännedomen så
personberoende utan inbyggd i arbetsorganisationen.
En annan yttre samverkansbetingelse som hade stor betydelse för möjligheterna
att samverka är de geografiska faktorerna. BUP och vuxenpsykiatrin i
Värmdö är organiserade så att man har Värmdö kommun som gemensamt
upptagningsområde. Man behövde inte sålla och gallra utifrån var patienterna
bodde, befolkningen i Värmdö kommun var den gemensamma målgruppen.
Den kommunala förankringen har dessutom öppnat ytterligare vägar för
lokalt förankrad samverkan. Att mottagningarnas lokaler ligger grannar är
naturligtvis också en underlättande faktor.
Sammanfattning av resultaten av kraftfältsanalysen
En kraftfältsanalys av vad personalen på BUP och VPM upplevde som hinder
respektive stimulans för samverkan visar att det som främst sågs som hinder
för samverkan mellan mottagningarna generellt, handlade om upplevelser av
skillnader mellan mottagningarna vad gäller synsätt, behandlingsmetoder och
kultur, om tidsbrist samt om hur samverkan prioriteras i organisationen. Det
som oftast angavs som hinder för att personligen delta i samverkansarbete
var tidsbrist och hur man själv prioriterar samverkansarbete i förhållande till
andra arbetsuppgifter. Det som oftast togs upp som stimulerande för samverkan
generellt mellan mottagningarna rörde upplevelser av samhörighet med
samverkanspartnern såsom att göra saker ihop antingen i professionell sam-
88