Samverkan i fokus - BUP

samtalen i projektet fått farmaka utskriven. Alla fem var VPM-patienter. Av
de sammanlagt tio patienter som behandlades eller där det planerades behandling
med farmaka var endast en BUP-patient.
Patienterna i Ungdomsprojektet – sammanfattning
Ungdomsprojektet kunde ta emot drygt en tredjedel av de ungdomar i åldern
16-19 år som sökte till BUP Värmdö eller VPM. Det var aldrig tanken att alla
ungdomar i åldern 16-19 år som sökte skulle kunna ingå. Istället betonade
man ”småskaligheten”, att detta skulle kunna vara ett sätt att komma igång att
arbeta tillsammans. Under projekttiden fick ändå behandlarna intrycket att en
övervägande majoritet av ungdomarna i åldersintervallet gått inom Ungdomsprojektets
ramar. Anledningen till att patienter gick utanför projektet var
dels att behandlarnas tider i projektet fylldes och att en del patienter bedömdes
ha behov av ett mer akut omhändertagande än vad Ungdomsprojektet
kunde erbjuda, såsom behov av en besökstid innan Ungdomsprojektets besökstider
på tisdagsförmiddagar eller behov av fler samtal än ett per vecka.
Man tog emot lika många patienter under 18 år som över 18 år i Ungdomsprojektet.
Det var en liten övervikt av kvinnor i patientgruppen, 57,5 %. Andelen
kvinnor var större bland BUP-patienterna. När det gällde BUP-patienterna
var det oftast föräldrarna som tog initiativ till kontakten, medan det
vanligen var patienten själv när det gällde vuxenpsykiatrins patienter. Andra
som hade initierat eller rekommenderat kontakt var skolpersonal, främst
BUP-patienter, och vårdcentralen, främst VPM:s patienter. I några enstaka
fall hade socialtjänsten rekommenderat kontakt och i ett fall BUP:s slutenvård.
Vanligaste orsaken till att man sökte hjälp var inåtvända problem, såsom
ångest och depressiva symtom. Självmordstankar, -hot eller -försök var
också relativt vanligt, det förekom i 40 % av ärendena. Andra vanliga skäl att
söka hjälp var relationsproblem i familjen och problem i skolan. I patientgruppen
hade en klart större andel än genomsnittet i Värmdö varit med om att
föräldrarna separerat och under huvudparten av uppväxten levt med ensamstående
föräldrar eller i styvfamilj. Relationsproblem i familjen och framför
allt mellan föräldrarna var den vanligaste rapporterade psykosociala påfrestningen.
I nära en fjärdedel av ärendena fanns det uppgift om att någon i ungdomens
familj hade allvarliga psykiska problem och i en lika stor andel fanns
det uppgift om missbruk i familjen. Hälften av patienterna bedömdes av behandlarna
uppfylla någon diagnos tillhörande gruppen förstämningssyndrom.
De därefter vanligaste diagnosgrupperna var ångestsyndrom, nära var tredje
patient, identitetsproblem, var femte patient, och livskris, mer än en av sex
patienter. 15 % hade gjort någon suicidhandling.
41