Samverkan i fokus - BUP

tingelserna. Vad som inte lika tydligt ingår i deras modell och som kraftfältsanalysen
fokuserar på är den emotionella beredskapen hos arbetsgrupperna
där de samverkande befattningshavarna ingår. Som nämnts i beskrivningen
av kraftfältsanalysen (Avsnittet: ”Att utvärdera samverkan – teoretiska
aspekter”) är det de hindrande faktorerna som bör minskas snarare än att öka
de stimulerande om man vill höja nivån på kvantiteten samverkan.
Kraftfältsanalysen av personalens syn på hinder och stimulans för samverkan
visar att hinder till stor del lades utanför en själv och också till stor del
utanför den egna kontrollen. Det handlade om organisatoriska förhållanden
(tidsbrist, prioriteringar inom organisationen, former för samverkansarbete,
etc.) och när det handlade om kompetens eller emotionell beredskap talade
man främst om medarbetarnas eller samverkanspartnerns. Att hinder förläggs
utanför en själv eller att hinder som ligger utanför en själv tillmäts störst
betydelse kan ses som psykologiska försvar mot känslor av eget
tillkortakommande, mot negativistiska inställningar man inte vill ta ansvar
för, mot avund gentemot andra. Att projicera ut det man inte kan hantera
inom sig är inte enbart en individuell företeelse utan gäller också grupper. I
sin kraftfältsanalys av forskningsintresse inom habiliteringsdivisionen (Högberg
1998) menar Britta Högberg att de föreställningar och uppfattningar som
råder kring hindrande och stimulerande faktorer kan beskrivas som sociala
försvarssystem (Menzies 1960) där realistiska förutsättningar avseende tid,
resurser, stöd och arbetsvillkor blandar sig med mer orealistiska förväntningar
och anspråk. De sociala försvaren är nödvändiga för att hålla ångest på
en hanterbar nivå samtidigt som de ibland kan bli för rigida och hindra arbete
och utveckling. I Ungdomsprojektet övervägde de stimulerande faktorerna
och det är en allmänt positiv inställning till samverkan på båda mottagningarna.
Man måste dock ändå ta med i beräkningen att projektutformningen
påverkade hur personalen tänkte om Ungdomsprojektet och om arbetet på
mottagningarna för övrigt. Ett samverkansprojekt innebär differentiering av
de i personalgrupperna ingående individernas arbetsuppgifter. Detta aktualiserar
konkurrens inom grupperna. Endast två behandlare från respektive
mottagning kunde vara med i projektgruppen, kanske hade andra velat vara
med? När trycket att ta emot nya patienter är stort, vilket det var på båda
mottagningarna, kan det också finnas missnöje med att tid avsätts för speciella
projekt som riktar sig till en trots allt mycket begränsad del av respektive
mottagnings patienter. Även mellan personalgrupperna på de samverkande
enheterna kommer motsättningar och konkurrens att aktualiseras. Hur stor
nytta har den egna mottagningen av projektet? Hur förhåller sig denna nytta
till vad det kostar? Är kostnaderna mellan mottagningarna rättvist fördelade?
Är det andra arbetsuppgifter eller kanske annan samverkan som borde prio-
94