Samverkan i fokus - BUP

andra behandlare. Fanns det beredskap hos de övriga i personalgrupperna för
detta? Ett annat ämne som diskuterades mycket under denna första fas var
hur man skulle arbeta när man träffade patienterna under dessa fyra tillfällen,
vilken metod och vilket syfte? Hur mycket terapeutiska ambitioner skulle
man ha? Behandlarna uttryckte att det inte handlade om att testa en korttidsterapimetod.
Det centrala var att hitta former för samverkan. Enhetscheferna
förordade ett ”reflekterande arbetssätt” (Andersen 1991), men behandlarna
ville inte ”binda sig” vid någon speciell metod utan mer prova sig fram tillsammans,
att låta ett arbetssätt växa fram istället för att arbeta efter en viss
modell.
Den fortsatta utvecklingen under projektperioden
För att förankra projektet ytterligare i respektive organisation bildades i januari
2001 en styrgrupp där, förutom de båda enhetscheferna, även respektive
organisations verksamhetschef ingick.
Frågan om vad som skulle hända efter fyra samtal och hur man skulle arbeta
fortsatte. Det uttalades tydligare från enhetscheferna att det handlade om att
göra en bedömning. Samtidigt förordade enhetscheferna en flexiblare hållning
till att just träffa patienterna för fyra samtal. Om det är en vinst att vara
behandlare från båda enheterna även efter bedömningsfasen, så tyckte man
att man ska vara öppna för att fortsatta behandlingen tillsammans. Behandlarna
upplevde att det var ett ”glapp” mellan hur man som behandlare tänkte
om projektet och hur cheferna tänkte. Behandlarna uppfattade det som att
enhetscheferna hade en egen vision om vad de skulle göra i kontakten med
ungdomarna. Hur denna vision såg ut var otydligt för behandlarna och de
upplevde också att cheferna inte lyssnade på dem eller riktigt förstod deras
situation, att de var för långt från det praktiska arbetet och inte behövde förhålla
sig till t.ex. fulla tidbokningsböcker.
Under våren 2001 började behandlarnas tider att ta slut. I fortsättningen kom
hela tiden en del patienter av denna anledning att gå utanför projektet. En
majoritet av de patienter som gått in i projektet fortsatte kontakten efter de
fyra samtalen. I nästan samtliga fall blev fortsättningen hos den ene behandlaren
man mött under de fyra samtalen i projektet.
En målsättning med Ungdomsprojektet var ju att underlätta övergången från
barn- och ungdomspsykiatrin till vuxenpsykiatrin. Genom Ungdomsprojektet
fanns nu en behandlingskontakt redan etablerad på VPM för de ungdomar
som passerade 18-årsgränsen. Samtidigt som man därigenom ville undvika
att 18-årsgränsen skulle vara ett hinder för fortsatt behandling kom man i
projektgruppen fram till att det ändå är bra om det är tydligt, både för perso-
10