Forskningsområde - VTI

den ämnas ha. Separationen orsakas i regel av felaktig hantering av stenmaterial och
beläggningsmassor i samband med tillverkning, lagning, lastning, transport och
utläggning eller olämpligt val av massasammansättning. Separerade partier bör
förseglas så snart som möjligt. Detta görs med en blandning av bindemedel och
stenmaterial. Enbart tillförsel av bindemedel är inte tillräckligt. (Wågberg, 1992;
Wågberg, 1994)
Blödande beläggning kan uppstå på sommaren när solen värmer vägytan. Om
hålrumshalten hos beläggningen inte är tillräckligt stor så att den kan ta upp volymutvidgningen
av bindemedlet som uppvärmingen medför så kommer en anrikning av
bitumen på beläggningsytan att ske. Trycket från fordon hjälper också till att pressa ner
stenmaterialet och pressa upp bindemedlet, vilket gör att blödningarna nästan alltid
förekommer i hjulspåren. Blödningarna medför reducerad friktion, framförallt i
samband med regn. Blödande beläggningar förekommer vanligen på ytbehandlingar
men kan också uppträda på slitlager av asfaltbetong. Blödning beror oftast på att
bindemedelshalten är för hög i förhållande till trafikmängden eller att beläggningsmassorna
har fel sammansättning eller att bindemedlet har separerat under transporten.
Det kan också uppstå problem om en blödande beläggning läggs över med ett tunt lager
ny beläggning eftersom bitumenet från den underliggande blödande beläggningen då
kan tränga upp. På en blödande beläggning/ ytbehandling sprids makadam, 4-8 mm.
Stenen ska helst vara varm och preparerad med bitumen. Eftersom det kan vara svårt att
välta ner stenen i en massabeläggning bör invältning ske med hjälp av ett
uppvärmningsaggregat. (Wågberg, 1992; Wågberg, 1994)
Stensläpp är en relativt vanlig förekommande vägskada, i synnerhet på ytbehandlingar.
Det finns ett flertal möjliga orsaker till skadan; t.ex. att mängden bindemedel som
använts varit för liten, inhomogen spridning av bindemedlet, varierande textur på den
beläggning som utgör underlag för ytbehandlingen, dålig överlappning vid skarv, för
mycket finmaterial i pågruset, felaktig bindemedelstemperatur vid spridning, regn vid
eller strax efter utförandet, otillräcklig vidhäftning mellan pågrus och bindemedel
alternativt mekaniska skador orsakade av exempelvis en väghyvel. Vid stensläpp på en
ytbehandling utförs i regel en ny ytbehandling på de skadade ytorna. Vid lagning bör en
mindre fraktion än den ursprungliga användas. Vid stensläpp på massabeläggningar bör
en utredning av orsaken göras före val av åtgärd. (Wågberg, 1992; Wågberg, 1994)
Slaghål eller potthål, dvs. gropar eller hål där bitar av beläggningen lossnat, uppträder
ofta som en följd av andra skador eller defekter som t.ex. krackelering eller separation.
De kan även uppträda enskilt som en följd av t.ex. en för tunn beläggning eller en för
dålig dränering av vägkroppen. Tänkbara åtgärder vid slaghål inkluderar tillfällig
lagning med kallmassa eller varaktigare lagning med spraypatch eller varmmassa.
(Wågberg, 1992; Wågberg, 1994)
Negativa effekter beroende på en åldrad beläggningsyta ses på lågtrafikerade vägar i
regel efter 15 till 20 år. Bindemedlet hårdnar och blir sprödare med tiden. Detta leder till
att beläggningen blir mer sprickbenägen men också till att bindemedlet, tillsammans
med fingraderat material, släpper från ytan. I ett senare skede kommer detta, i sin tur,
leda till att även större stenar lossnar och slaghål bildas. Om beläggningen är fri från
sprickor, slaghål och ojämnheter är i regel en försegling av något slag en lämplig åtgärd
på en beläggningsyta som börjar bli åldrad. Bindemedelsförsegling är den enklaste
typen av försegling och görs i förebyggande syfte, dvs. innan materialförlusten i
beläggningsytan blivit för stor. Slamförsegling är en metod som används vid omfattande
förlust av material eftersom slammet fyller ut porerna i beläggningsytan och tillför
44 VTI rapport 775