Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
materialet innehöll en blandning av gammal asfaltbeläggning samt finkornigt<br />
bärlagergrus med relativt hög finjordshalt. Det övre beläggningslagret frästes bort innan<br />
stabiliseringen skedde. De befintliga materialen homogeniserades också genom en<br />
torrfräsning innan bindemedlet tillsattes vid den andra överfarten. Försöken visar dock<br />
att det krävs bra utrustning för att erhålla en homogen inblandning av cementen i<br />
samband med emulsionsstabilisering samt att det föreligger en risk för att cementen kan<br />
öka sprickbenägenheten hos materialet om de underliggande lagren har för dålig<br />
bärförmåga. (Jacobson, 2002)<br />
6.4.4 Icke-traditionella stabiliseringsmedel<br />
Traditionella stabiliseringsmedel, som bitumen och cement, kräver stora kvantiteter av<br />
tillsatsmedel vilket gör dessa behandlingsmetoder oekonomiska på lågtrafikerade vägar.<br />
Dessutom kan de i kalla områden bara användas på material med innehåll av maximalt<br />
12 % finmaterial. Nya typer av stabiliseringsmedel har utvecklats för att reducera<br />
fuktkänsligheten och förbättra den reducerade bärigheten på grund av frys-tö cykler.<br />
Dessa nya medel, vanligen benämnda icke-traditionella stabiliseringsmedel, är ämnade<br />
för stenmaterial vars bärförmåga och styrka är tillräckliga, med undantag för den korta<br />
perioden av nedsatt bärförmåga relaterad till årstidsväxlingar. (Vuorimies och Kolisoja,<br />
2006)<br />
Hittills finns endast begränsade erfarenheter av användning av icke-traditionella<br />
stabiliseringsmedel på lågtrafikerade vägar i Europas Norra Periferi. Hittills finns ingen<br />
tillförlitlig information tillgänglig om deras långtidsprestanda i vägöverbyggnader.<br />
Trots detta verkar det vara möjligt att ta fram en procedur för att välja ett lämpligt<br />
stabiliseringsmedel, som kommer att ge den prestanda som krävs av vägen (Bilaga B). I<br />
praktiken är det dock troligt att ett relativt litet antal av lågtrafikerade vägar kommer att<br />
förbättras med icke-traditionella stabiliseringsmedel i ett kort tidsperspektiv tills<br />
erforderliga erfarenheter från fältförsök har samlats in. (Vuorimies och Kolisoja, 2006)<br />
I de flesta fall kan icke-traditionella stabiliseringsmedel kategoriseras i någon av<br />
följande fem klasser:<br />
1) Polymerer,<br />
2) Enzymer,<br />
3) Joniska stabiliseringsmedel,<br />
4) Ligniner och<br />
5) Hartser.<br />
Några av de mest effektiva nya stabiliseringsmedlen för grovkorniga fuktkänsliga<br />
material är polymerer. De flesta av polymerprodukterna är i form av emulsion men det<br />
finns också pulveriserade polymerer på marknaden. Enzymer och joniska behandlingsmedel<br />
fungerar bra på material med hög andel finmaterial. Detta medför att de vanligen<br />
inte är användbara på grovkorniga material i länder med kallt klimat där ett lågt<br />
finmaterialinnehåll i stenmaterial till vägar eftersträvas. Ligniner är ofta restprodukter<br />
från skogsindustrin och har i huvudsak använts som dammbindningsmedel. Hartser är<br />
vanligen tillverkade av naturprodukter eller oljor och har därmed normalt bara effekter<br />
på kort sikt. Dock existerar det med oljehartser en liten risk för miljöföroreningar.<br />
(Vuorimies och Kolisoja, 2006)<br />
Förnärvarande är den allmänt tillgängliga stabiliseringsutrustningen i huvudsak<br />
utformad för stabilisering med bitumen eller cement. De nya icke-traditionella<br />
stabiliseringsmedlen kan förväntas skilja sig från dessa och deras dosering och<br />
58 <strong>VTI</strong> rapport 775
Change language