Forskningsområde - VTI

Spårbildning kan ha flera orsaker, så som exempelvis dålig packning efter hyvling,
otillräcklig bärighet i vägkroppen, för tjockt grusslitlager, hög vattenkvot i vägkroppen,
underdimensionerad vägkropp, dåligt material i vägkroppen, förlust av material i
hjulspår eller dåliga diken. En grov tumregel är att ju bredare spåren är, desto längre ner
i vägkroppen ligger orsaken till deformationen. För att komma till rätta med problemet
bör vägen hyvlas och den grundläggande orsaken fastställas och åtgärdas. (Enkell,
2003)
Spårbildning på grusvägar beror framförallt på två olika huvudföreteelser:
• Volymminskningen hos vägkonstruktionen eller bärlagermaterialet under hjulet,
• Skjuvkrafterna under hjulet, som gör att stenmaterialet kastas iväg. (Dawson et
al., 2008)
Strategier för att komma till rätta med problemet kan i princip grupperas i två olika
huvudtyper:
• Förbättra stenmaterialet – i de fall kvaliteten hos stenmaterialet inte är
tillräckligt god för att motstå nednötning.
• Öka tjockleken hos vägkonstruktionen – i de fall tjockleken hos
överbyggnadslagren inte är tillräcklig för att kunna förhindra att lagren utsätts
för överbelastning när trafik passerar. (Dawson et al., 2008)
En större tjocklek hos stenmaterialet minskar visserligen påkänningen hos stenmaterialet
men effekten tycks inte alls lika påtaglig som den som erhålls med ett
reducerat lufttryck (och parmonterade hjul). Resultaten från en studie gjord av Dawson
et al. (2008) tyder nämligen på att ett lägre lufttryck i parmonterade hjul är effektivt för
att minska belastningen på stenmaterialet. Fördelen med ett lägre lufttryck är mest
märkbar för stenmaterial med låg styvhet och effekten är större för lastbilar med
parmonterade hjul än med ”supersingel” hjul. Effekten av att endast ändra styvheten hos
stenmaterialet tycks däremot vara obetydlig.
6.2.5 Löst grus
Löst grus kan förekomma på vägen, ibland i ringa omfattning på själva vägbanan med
tydliga ansamlingar längs vägkanterna och eventuellt mellan hjulspåren. Ibland
förekommer det i stor omfattning över hela körbanan och i utpräglade vallar längs
vägkanterna eftersom materialet på vägen kastas åt sidorna på grund av trafiken.
Grunden till problemet kan ligga i en större trafikmängd än vanligt eller ett felaktigt
sammansatt grusslitlager, t.ex. för låg finjordshalt, för låg lerhalt, otillräcklig andel
krossade korn, för bra nötningsegenskaper hos stenmaterialet i grusslitlagret. Andra
tänkbara orsaker innefattar dålig packning av grusslitlagret efter pågrusning eller
hyvling alternativt felaktigt genomförd dammbindning på grund av att dammbindningsmedlet
inte är anpassat till kornstorleksfördelningen i grusslitlagret eller att för lite
dammbindningsmedel har använts. För att få en jämn och bunden vägbana igen måste
nytt grusslitlager påföras. Det är då viktigt att kornstorleksfördelningen förbättras
genom proportionering och att valet av dammbindningsmedel anpassas till grusslitlagrets
sammansättning. Vid hög finjordshalt kan lignosulfonat med fördel användas
och vid låg finjordshalt bitumenemulsion. (Enkell, 2003; TDOK 2011:267)
VTI rapport 775 49