Forskningsområde - VTI

Kartläggningen bör genomföras tidigt på våren eller sent på hösten då dikena är fria från
frodig vegetation. När detta är gjort kan en grundläggande diagnos tas fram för de
platser som har dräneringsproblem. Slutligen kan lösningar för dessa platser utformas.
Utvärderingen kräver dock information om tillståndet hos dräneringssystemet, dess
konstruktion, geologiska förhållanden m.m. För att inhämta sådan information kan
arbetsmetoder som visuell inspektion av diken och trummor, intervjuer med trafikanter
och/ eller driftpersonal, analyser av spår- och ojämnhetsutveckling samt georadar (GPR)
användas. I framtiden kommer också laserscanners och värmekameror att kunna
användas för att övervaka dräneringstillståndet.
Aho och Saarenketo (2006a) rekommenderar vidare att den visuella inspektionen
genomförs med data loggare kompletterat med digital video där kameran riktas mot
diket. GPS-data bör samlas in samtidigt som den digitala videon för att säkra att
problemplatsernas positioner noteras korrekt. Detta tillvägagångssätt medför att all data
kan kalibreras till likvärdiga standarder över åren. Observationerna kan t.ex. beskriva
och klassificera dikets funktion, det topografiska och geologiska tillståndet hos vägen
samt lokala skador såsom trasiga trummor, kollapsade diken m.m. En nackdel med den
visuella inspektionen är att den är baserad på visuell utvärdering och därmed subjektiv.
Om detta görs av tränad personal kommer kvaliteten på utvärderingen av dräningens
tillstånd att förbättras.
Beräkningar med hjälp av PMS Objekt har visat att livslängden för en vägkonstruktion
ökar med en faktor på 2,2–2,6 när dräneringssystemet förbättrades från dåligt till bra
tillstånd (från dräneringsklass 3 till 1 enligt ATB VÄG). Som jordart i undergrunden vid
beräkningarna användes morän, men om silt hade använts istället skulle faktorn ha blivit
ännu större. (Berntsen och Saarenketo, 2005)
Livslängden hos en överbyggnad (beräknad som ett antal standardaxlar) ökar alltså
avsevärt när dräneringen förbättras. LCC-beräkningar visar därför att det är lönsamt att
hålla dräneringen i god vigör. Om beläggningens livslängd kan fördubblas och
diskonteringsräntan är 4 %, kan dräneringssystemet kosta 8 400 €/ km vart femte år och
livscykelkostnaderna skulle ändå vara längre än utan renovering av dräneringen. Detta
innebär att även dyrare dräneringsförbättringar än enbart dikesrensning kan användas;
som t.ex. att öka djupet i diket eller använda djupdränering. (Aho och Saarenketo,
2006a)
Normalt görs ingen dränering i undergrunden utan istället görs kompensation för
ogynnsamma dräneringsförhållanden genom att överbyggnadstjockleken ökas
(Bäckman et al., 1998). Därför kan också en ökning av beläggningens livslängd
åstadkommas genom att öka förstärkningslagrets tjocklek. En ökning av förstärkningslagret
med 8 cm har samma effekt som att sänka grundvattenytan med 40 cm (från
nivån 20 cm över terrassen till 20 cm under terrassen) (Berntsen och Saarenketo, 2005).
Detta sätt kan naturligtvis inte användas på äldre vägar men det är viktigt att vara
medveten om detta när man designar vägkonstruktioner och dräneringssystem.
6.4 Förstärkning av lågtrafikerade vägar
Förstärkning av lågtrafikerade vägar och/eller förbättring av deras funktionella tillstånd
har ofta involverat strukturella lösningar som i huvudsak valts baserat enbart på platsansvariges
erfarenhet. Detta har i många fall lett till användning av en och samma
föredragna, enkla konstruktionslösning för varje typ av problem, vilket i vissa fall
fungerar och i andra inte. (Aho och Saarenketo, 2006b)
52 VTI rapport 775