Länk till uppsatsen - Specialpedagogiska skolmyndigheten

Idag har dessa barn med klara medicinska funktionsnedsättningar ofta en tidig diagnos och
kontakt med olika former av landstingsverksamhet (syn- och hörcentral, barnhabilitering).
Landstingens uppdrag i detta sammanhang är att arbeta utifrån familjen och deras behov av
stöd. Man arbetar alltså utifrån ett individperspektiv med stöd till familjen i första hand. När
barnen är i förskolan finns det vanligtvis ett samarbete mellan landstingsanställda
(sjukgymnaster, specialpedagoger, logopeder, arbetsterapeuter, synpedagoger) på
barnhabilitering, syn-och hörcentraler, föräldrar och förskollärare (Sandberg & Ottosson,
2010). Man är mån om ett bra samarbete mellan alla parter. Barn vistas ofta en stor del av sin
vakna tid på förskolan och att kunna integrera barns träning i naturligt förekommande
aktiviteter, har visat sig gynna barnens utveckling (Jennings, Hanlline & Woods, 2012).
Historiskt sett har man i många länder avskilt barn för att ge speciell träning. Man har satt upp
särskilda träningssituationer där en vuxen har arbetat med ett barn. Man upptäckte att många
barn fick svårigheter att generalisera kunskapen till andra situationer och därmed inte kunde
dra nytta av träningen. Detta gjorde att man började söka efter metoder för att inkorporera
träningen i ett mer naturligt sammanhang. Man letade helt enkelt efter situationer i barnets
förskolevardag som kunde träna just det barnet behövde (Rakap & Parlak-Rakap, 2011). En
utvärdering av en rad studier med detta sätt att arbeta visar att det är en mycket effektiv
metod. I 92% av fallen har barnet inte bara tillägnat sig den önskade kunskapen utan också
kunnat generalisera den till andra sammanhang. Barnen i de studier som undersöktes hade
problem inom en rad områden. Dels fysiska funktionsnedsättningar som dövhet,
synnedsättning, Cp-skador, Downs syndrom och andra medfödda utvecklingsstörningar, dels
fanns barn med tal- och språkproblem, adhd och autism. Det visar att en genomtänkt
verksamhet i gruppen för att träna förmågor dehär barnen behöver tillägna sig sker allra bäst i
sitt naturliga sammanhang (Rakap & Parlak-Rakap, 2011).
Det europeiska projektet Early Childhood Intervention (European Agency, 2010),
identifierade fem viktiga aspekter för att ge stöd till barn i behov av särskilt stöd på ett bra
sätt. De fem är tillgänglighet, närhet, kostnader, tvärprofessionellt arbete samt en mångfald av
insatser. Alla dessa aspekter är viktiga i det tidiga stödet menar man. Man säger att det skett
framsteg på detta område i de allra flesta länder sedan den första studien genomfördes 2001,
men att det fortfarande finns mycket att göra. En genomgång av de olika länderna visar till
exempel att det finns ett gott stöd i Sverige, men det som brister här är samordningen. På
grund av en långt gången decentralisering finns många aktörer och föräldrar lämnas här att
ensamma hålla ihop och samordna insatserna för sina barn (European Agency, 2010).
Diagnos eller ingen diagnos
Det stora fokus som legat på barn med medicinska funktionsnedsättningar här i Sverige,
förklarar den stora tilltro som funnits till läkare och psykologer och behovet av en diagnos.
Förskollärare har, trots stora egna kunskaper, både om barn, och sin egen verksamhet, böjt sig
för vad läkare och psykologer har att säga. Det har gjort att man gärna vill kategorisera och
diagnostisera barn (Lutz, 2007). Det stödbehov förskollärarna pekar på att man har i den
pedagogiska verksamheten har då vägt lätt mot det läkare och psykologer säger.
15