Länk till uppsatsen - Specialpedagogiska skolmyndigheten

Man står lite vid sidan av vardagsbekymren så att säga och det gör det lättare att se. ”De blev
lite generade egentligen för att de inte kom på lösningen själva. Det var ju så oerhört enkelt att
bara flytta en hylla” berättade en specialpedagog under den första fokusgruppsträffen. På det
sättet kan även små saker göra stor skillnad, både för barn i behov av särskilt stöd och för hela
gruppen.
Specialpedagogerna beskriver att de försöker hjälpa till att hitta ett systematiskt helhetstänk
kring verksamheten för att se vad som kan behövas i det aktuella fallet. Att hjälpa till att
sortera för att komma fram till det som är det egentliga problemet kan också behövas ibland
och sedan att tillsammans med arbetslaget bolla för att hitta lösningar som sedan provas på
förskolan.
Specialpedagogerna får in sina uppdrag på lite olika sätt. I en del kommuner finns en klart
styrd uppdragsprocess där arbetslaget lämnar in en ifylld blankett för att få stöd. I andra
kommuner är det inte lika formaliserat utan där kan det räcka med att lyfta telefonluren och
slå en signal till specialpedagogen. I båda fallen finns både fördelar och nackdelar.
När man bara kan ringa är det enkelt att ta kontakt men när en blankett ska lämnas in har man
redan haft en process på förskolan att fylla i den. I de fallen märks inte olika
utbildningsbakgrunder lika mycket eftersom en förskolechef eller arbetslagsledare kan vara
involverad i frågeställandet. I båda fallen kan det lätt bli så att specialpedagog kommer att
ägna sig åt akutverksamhet. Man rycker ut när det är problem.
För att det överhuvudtaget ska vara möjligt att få in uppdrag måste specialpedagogen vara
känd ute på förskolorna, så att förskollärarna vet att de kan få hjälp. De måste ”ha tradition av
att söka hjälp” säger en specialpedagog (småstad) och menar att de förskolor hon inte får
ärenden från inte har någon sådan tradition. Det tar också några år när tjänsten är ny innan
förskolorna förstår att de kan få hjälp och vilken typ av hjälp specialpedagogen kan erbjuda.
”De har en vana att söka handledning och har sett nyttan med det” (förort) säger en annan
specialpedagog. Hon menar att personalen behöver uppleva det för att riktigt förstå att ”det
här är bra för oss” (förort).
En specialpedagog var ute mycket på förskolorna och bara hälsade på i början. ”de måste se
mig och lära känna mig” (förort). På det sättet kunde hon ta tag i saker hon såg och
bokstavligt ge förskolan stöd och hjälp och sedan fortsatte de att söka hennes stöd.
Ett återkommande problem för specialpedagogerna är att hitta tid att prata med arbetslaget.
Ett par specialpedagoger berättar att de försöker att lägga sina arbetstider så att de kan träffa
hela arbetslag tidigt på morgonen eller senare på kvällen efter det att förskolan har stängt.
Vanligen blir det så att man får prata med någon ur ett arbetslag som sedan i sin tur får föra
vidare ut till arbetskamraterna. Men tidsbristen gör sig inte bara gällande när det gäller att
träffa specialpedagogen. Personalen har också brist på tid för egen reflektion och reflektion
tillsammans i arbetslaget. ”Personalen har stort behov av att sitta ner och prata om sitt arbete.
Det hinner de aldrig annars” (storstad). Planeringstiden är snålt tilltagen och med all
dokumentation som ska göras så blir det också svårt att hinna med att reflektera över det de
gör.
37