Länk till uppsatsen - Specialpedagogiska skolmyndigheten

Att aktivt se det samspel som utspelar sig mellan barn och mellan barn och vuxna är något
Bygdeson - Larsson (2010) förordar. Just att klara samspel och samspel i leken är något som
ger svårigheter för många barn. Bygdeson - Larsson visar också att de program man använt
för att arbeta med beteendeproblem ofta utgår från barnets beteende men inte tar någon
hänsyn till förskolemiljön. Hon visar vidare att när personal aktivt såg och reflekterade över
både samspelsprocesser och sin egen roll i samspelet med hjälp av den modell hon utvecklat,
förändrades synen på barnen. Detta utvecklade arbetslagens professionalism och hjälpte dem
att hitta vägar att arbeta med att utveckla samspelsprocesserna och därmed både avhjälpa och
förebygga problem (Bygdeson -Larsson, 2010). Förskolan har som mål att varje barn
”utvecklar sin förmåga att fungera enskilt och i grupp, att hantera konflikter och förstå
rättigheter och skyldigheter samt ta ansvar för gemensamma regler”( Lpfö 98/10 sid 9). Att
kunna hantera det sociala samspelet är alltså något som är mycket viktigt. Man har även
funnit att beteendeproblem i förskolan ofta kan ge en förutsägelse om sämre skolresultat
(Kerres Malecki & Elliott 2002). Detta visar hur viktigt det är att arbeta med detta område.
Ett annat område som ofta förorsakar problem för många barn är när de ska gå mellan olika
aktiviteter (Thelen & Klifman, 2011). Dessa så kallade övergångar finns det många av under
en förskoledag. Att gå från fri lek till en styrd aktivitet. Att plocka undan efter en aktivitet
eller ställa undan tallriken efter maten. Att klä på sig för att gå ut. För att bara nämna några.
Ofta kan bildscheman som tydligt visar vad man ska göra och vad som förväntas av barnet
härnäst fungera bra. Thelen och Klifman (2011) fann att bildscheman ofta gjorde de olika
övergångarna betydligt lättare för barnen och dessutom bidrog till att barnen byggde upp
strategier för självreglering. De menar också att vissa barn behöver individuella bildscheman
som även kan fungera som en kommunikativ stötta. Man kan också använda olika
tidshjälpmedel för att hjälpa barn att förstå att det är dags att börja avsluta en aktivitet för att
sedan övergå till nästa. Det finns fler olika visuella såkallade timstockar på marknaden som
visar tiden som punkter som slocknar eller tänds allt eftersom tiden går (Thelen & Klifman,
2011).
Miljön i förskolan
Barnens svårigheter kan också bero på omgivningen visar Nordin-Hultman (2004) med några
exempel. Hon beskriver hur några barn (varav två förskolebarn) kan upplevas olika beroende
på omgivningen i form av situation och miljö. En flicka, där personalen var bekymrade för
hennes passivitet, kunde inte sysselsätta sig med något vettigt under utevistelsen på
förskolegården. Hon petar håglöst i sandlådan med en spade. Senare på eftermiddagen är
samma flicka allt annat än passiv i målarrummet, där hon med ett antal målarburkar framför
sig målar, provar och diskuterar färger och färgblandningar med några andra barn. En pojke
sitter i en samling. Det har varit upprop och ordet går runt bland barnen som får berätta.
Pojken kan inte sitta stilla, han snurrar runt, stör de som sitter närmast, trummar med hälarna.
Samma pojke slår in paket senare under dagen. Han jobbar koncentrerat och ihärdigt med
uppgiften och har inte alls de koncentrationsproblem han uppvisade under morgonens
samling. Två barn som sades ha speciella behov, men där dessa behov inte alls kom fram i en
situation där barnen var motiverade och kunde samspela med materialet och därmed visa sina
förmågor.
17