Länk till uppsatsen - Specialpedagogiska skolmyndigheten

I vilken mån var det då bra med de enskilda intervjuerna? För min del blev det lättare att se
den stora samstämmigheten, mellan de i studien ingående specialpedagogerna, som bara blev
större för varje enskild intervju och parintervju som genomfördes. Underlaget blev därmed
stort och fokusgruppen kunde användas till fördjupning, mer än som grundmaterial.
En svårighet och begränsning vid en kvalitativ studie är alltid det begränsade antalet
medverkande. Kan studiens resultat anses som representativt? I mitt fall ser jag att den
samstämmighet som finns bland de intervjuade specialpedagogerna kan indikera att studiens
resultat skulle kunna representera en större grupp specialpedagoger. Studiens
specialpedagoger representerar fler olika typer av kommuner, de är utbildade vid olika
tidpunkter och vid olika lärosäten och ändå är de så överens i alla väsentliga frågor.
11 Konklusion
Specialpedagogik på förskolan har tidigare ofta handlat om barn med olika medicinska
funktionsnedsättningar. Idag handlar specialpedagogiken på förskolan mer om de problem
som kan uppkomma, visar uppsatsens studie. Specialpedagogiken har gått från en individ med
en funktionsnedsättning till ett synsätt där ett problem står i centrum. Sedan kan problemet
hänga ihop med en individ, men det kan också vara en grupp som utgör problemet. Eller ett
annat barn, än det barn man först trodde orsakade problem.
Detta har medfört att en diagnos inte alls spelar samma roll som tidigare, när det var ett
villkor för att få stöd och hjälp. Naturligtvis ska de barn som ser eller hör dåligt få möta en
pedagogik som är anpassad efter deras förutsättningar. Men för barnen med fysiska
funktionsnedsättningar finns ofta väl etablerade hjälp- och stödsystem. Dessa barn är också i
klar minoritet och har därför inte stått i fokus för studiens specialpedagoger när de beskrivit
sitt arbete och hur de ser på specialpedagogiken på förskolan.
Många av de system och tankar som finns kring specialpedagogiken är fortfarande i hög grad
anpassade efter tanken på en invid med personliga förutsättningar, som gör att individen av ett
eller annat skäl behöver få omgivningen anpassad och/eller ett anpassat bemötande, för att
kunna vara delaktig. ICFs (Socialstyrelsen 2010) klassificeringssystem hör dit.
ICF (Socialstyrelsen, 2010) visar på omgivningsfaktorernas betydelse för en individs
möjlighet till delaktighet, men det är fortfarande ett fokus på individens funktioner och brister.
Hårddraget kan sägas att det fortfarande finns en individ behäftad med något fel, men att man
genom att tillrättalägga omgivningsfaktorer ändå möjliggör delaktighet och utveckling. ICF
visar mycket väl hur det bör fungera när en person har en fysisk funktionsnedsättning, till
exempel är blind, men är ICF till hjälp när barn får problem i en pedagogisk ogenomtänkt
miljö? Risken är att man, även om man försöker åtgärda miljön för att rätta till problemet, ser
en individ som på något sätt har någon defekt som gör att han/hon reagerat.
Det innebär en del, ibland lite svindlande, tankeövningar när man ska gå från det
individcentrerade sättet att se på specialpedagogiken till det problemorienterade. Speciellt om
man lägger till Gerrbos (2012) definition av specialpedagogik såsom varande något som är
kopplat till barn i behov av särskilt stöd. Hur går det ihop egentligen?
57