BILDMANIPULERING

faran i okontrollerad användning av ny teknik.
I förordet till den svenska upplagan av
Fred Ritchins bok om bildens förändrade värld
och den kommande revolutionen när det gäller
fotografiska bilder skriver filmfotografen
Lasse Svanberg (Ritchin, 1991; s. ix):
Skulle någon fråga mig om vad jag anser vara
den viktigaste förändringen när det gäller bild
under de senaste tjugo åren skulle jag tveklöst
svara: fotografins förlust av sin roll som sanningsvittne.
Min generation är nämligen uppfostrad
med en stor tilltro till den fotografiska
sanningen, med att ”kameran inte ljuger”. En
fotografisk bild skall vara ett oantastligt verklighetsdokument.
Och därmed basta. Har man
fuskat tidigare (och det har man) så har det
märkts på något sätt – klantiga klistringar,
repro, retuscheringar med synliga skarvar. Nu
fuskar man på digital väg utan att skarvarna
syns.
Smith (1998) citerade Scherer (1975), som hävdade
att det finns minst sex kriterier som vi
skall kunna besvara innan vi tolkar ett foto
som äkta och trovärdigt. Dessa kriterier är: (1)
Vem är fotografen? (2) När togs bilden? (3)
Varför togs bilden? (4) Vilket syfte och vilket
motiv hade fotografen för att ta bilden? (5) Vilken
typ av fotografisk utrustning användes
för att ta bilden? och (6) Vilka känslor hade de
avbildade personerna gentemot att bli fotograferade?
Vi bör vara medvetna om att varken stillbilder
eller rörliga bilder alltid skildrar det
som faktiskt finns framför kameran. I filmproduktioner
använder man ofta specialeffekter,
som man åstadkommer med en blandning av
många olika tekniker. Fetveit (1997) menar att
vår tilltro till filmens bilder i framtiden kommer
att vara ett resultat av ”institutionella
garantier” snarare än blind tilltro till fotografiets
klassiskt dokumentära värde. Till viss del
kommer trovärdigheten att flyttas från den
klassiska fotografiska tekniken till institutio-
12
nerna och till de filmer, tv-program, tidningar,
böcker och andra medier där man använder
bilderna. När människor ser på filmer med
många specialeffekter, som Jurassic Park, Independence
Day, Terminator och Titanic så tror de
förstås inte alls att detta är sanna bilder och
sanna historier utan påhittat. Här är ju syftet
inte att informera utan att underhålla och roa
oss. Avsikten är alltså inte att framställa en
representation av den ”verkliga världen”. Avsikten
är istället att presentera en representation
av en ”tänkt värld”, en fantasi eller en
dröm. I sådana situationer kan en manipulerad
bild mycket väl ha hög trovärdighet.
I studien Trovärdiga bilder (Pettersson, 2001)
var det möjligt att sammanfatta och väga ihop
synpunkter om trovärdiga bilder till följande
två beskrivningar av (1) en bild som har hög
trovärdighet, respektive (2) en bild som har
låg trovärdighet.
1. Hög trovärdighet. En bild med hög trovärdighet
har en tydlig, välkänd och trovärdig
sändare. Det är inte en reklambild. Mottagaren
har lätt att förstå och tolka bilden. Bilden har
ett konkret, naturligt, tydligt och verklighetstroget
motiv, ofta med människor som mottagaren
lätt kan relatera till och identifiera sig
med. Den är tydlig, har bra skärpa och har god
teknisk kvalitet. Bilden är inte manipulerad.
Den är publicerad i ett seriöst medium med hög
trovärdighet. Bilden har en förklarande bildtext
och är använd i ett trovärdigt sammanhang.
Den trovärdiga bilden är vanligen ett foto i färg
eller i svart-vitt. När bilden är i färg får det gärna
vara ljusa och naturliga färger.
2. Låg trovärdighet. En bild med låg trovärdighet
är en reklambild eller en arrangerad
bild. Den har en sändare med låg eller tveksam
trovärdighet. Mottagaren kan ha svårt att förstå
och tolka innehållet. Bilden har ett onaturligt
motiv. Det kan gälla överdrivet vackra miljöer
och människor. Bilden är ofta manipulerad
på ett eller annat sätt. Den har dålig teknisk
kvalitet. Bilden är suddig och otydlig, och
har ofta onaturliga färger. Perspektivet kan