BILDMANIPULERING

på långt avstånd, på en affisch, så räcker det
med färre och större bildpunkter. Några konkreta
exempel får belysa dessa förhållanden.
Vid OS i Moskva 1980 höll cirka 3 000 sovjetiska
soldater upp fyrkantiga tygbitar i olika
färger. Varje soldat med sin uppsättning av
tygbitar motsvarade en bildpunkt. Soldaterna
kunde på så vis åstadkomma ett antal bilder
med en grad av detaljskärpa som faktiskt är
väsentligt bättre än upplösningen i t ex text-
TV och videotex, en tidig variant av ett tvåvägssystem
för överföring av information
från databaser till tv-apparater med inbyggda
dekodertillsatser. Bilden av Mischa, den ryska
björnen, var den gången symbolen för de
olympiska spelen. Här var varje bildpunkt
ungefär 1/4 kvadratmeter och hela bilden var
cirka 750 kvadratmeter stor. Med sina färgade
tygbitar bildade soldaterna ett (mänskligt)
tekniskt system för att framställa bilder, där
varje bildpunkt (varje soldat med sin uppsättning
av tygbitar), liksom på en datorskärm,
kunde variera i färg. På tillräckligt långt avstånd
kunde betraktaren inte särskilja de enskilda
bildpunkterna från varandra. De smälte
ihop till en sammansatt upplevelse av bildmotivet.
Vid Tsukuba Expo '85 i Japan hade det välkända
elektronikföretaget Sony byggt världens
största videoskärm, Jumbotronen. Denna
videoskärm var 25x40 meter, lika stor som ett
ganska normalt tiovåningshus. Jumbotronbilden,
som fler än 50 000 människor kunde se
samtidigt, bestod av 150 000 bildelement. Varje
bildelement utgjordes av en 8x4,5 centimeter
stor TRINI-LITE-cell med en blå, en grön och
en röd del (36 kvadratcentimeter). Sonys tekniker
använde ett avancerat datorsystem för
att hela tiden ha individuell kontroll över alla
de 150 000 bildelementen, som tillsammans
skapade 30 tv-bilder per sekund enligt NTSCstandarden.
Numera finns det flera betydligt
mindre varianter av stora videoskärmar på
många ställen. Sådana Jumbotronskärmar är
vanliga på idrottsarenor.
I flera tusen år har konstnärer gjort mosaiker
som dekorationer på golv, väggar och tak
i palats, i kyrkor och en del andra byggnader.
En mosaik består av tusentals små bitar (ungefär
1/4 till 1 kvadratcentimeter i storlek),
vanligen av glas eller marmor, i olika färger.
Varje bit trycks varsamt ner i ett mjukt underlag
som sedan stelnar. De stora mosaikerna i
St Peterskatedralen i Rom ser ut som målningar.
Man måste faktiskt gå ganska nära för att
tydligt kunna urskilja de enskilda glasbitarna.
I en mosaik är de enskilda mosaikbitarna vanligen
icke betydelsebärande grafiska grundelement.
Vid en jämförelse med ett tekniskt
system, som en datorskärm, kan vi betrakta
de grafiska grundelementen som stationära
bildpunkter. Det är ju inte särskilt lätt att ändra
i en färdig mosaik.
I skilda bildmotiv representerar de enskilda
bildpunkterna mycket olika delar av verkligheten.
Den första amerikanska Landsatsatelliten
skickades upp i sin bana 1972. Landsat-1
registrerade gröna och röda frekvenser,
samt två frekvenser nära det infraröda området.
De här bilderna avbildar 185x185 kilometer
av jordens yta. Varje bildpunkt i en Landsat-1-bild
representerar 80x80 meter nere på
marken, dvs 6 400 kvadratmeter. Landsat-1
blev en stor framgång och följdes av Landsat-2
i januari 1975 och av Landsat-3 i mars 1978.
Sedan 1982 producerar Landsat-satelliterna
bilder med en upplösning av 30x30 meter på
marken. Det område som varje bildpunkt
täcker har alltså minskats från 6 400 till 900
kvadratmeter. Dessa bilder är bra underlag
för att göra kartor av stora områden, som
kommuner, län och hela länder.
I februari 1986, sändes den europeiska
SPOT-satelliten upp i sin bana. SPOT-satelliten
levererar bilder med en upplösning av 20x20
meter i färg och 10x10 meter i svart-vitt. Nu
17