BILDMANIPULERING

Ljuger den här bilden? När man tittar nära ser man att
det rör sig om ett skickligt genomfört fotomontage, men
det är knappast troligt att Stockholms stad och landstinget
i Stockholms län på ett avsiktligt sätt försöker vilseleda
läsarna. Annonsen är från 1988. Idag är det ännu svårare
att se om en bild är sammansatt av flera delbilder.
till allmänheten. Sista sidan i tidningen domineras
av en stor färgbild. Här ser man hur
landstingsrådet Knut Nilsson (c) och borgarrådet
Mats Hulth (s) sitter på varsin kartong
(?) i en skogsglänta. De är klädda för friluftsliv
och berättar i texten om sina favoritställen.
Man kan ställa sig frågan om den här bilden
(och andra liknande bilder) ljuger eller om
den inte gör det. När man tittar nära på bilden
ser man att det rör sig om ett fotomontage med
bilder som måste vara tagna vid helt olika tillfällen.
Som läsare måste vi träna på att ta ställning
till nya typer av bilder. Huruvida en
sådan här montagebild eller sammansatt bild
ljuger eller inte ljuger blir nu närmast en filosofisk
fråga som det inte alls är lätt att svara på.
Bilden illustrerar visserligen inte en verklig
händelse, men den kan sägas illustrera ett äkta
känt naturintresse hos de båda avbildade personerna.
I den meningen är bilden inte lögnaktig.
Det är knappast heller troligt att Stockholms
stad och landstinget i Stockholms län på ett
medvetet sätt önskar att vilseleda läsarna 1988.
Det skulle dock ha varit till stor hjälp för läsarna
med en liten fotnot som talade om att bilden är
ett montage. Med en sådan fotnot skingras
eventuell misstankar om ont uppsåt.
Men vad händer med vår uppfattning av
en sådan här bild under andra sociala, ekonomiska
och politiska förhållanden? Hur upplever
människor i en diktatursstat en montagebild.
På ett sätt var det lättare förr – då var
det lätt att se att vissa bilder var monterade.
Nu går det inte längre att se skarvar och retuscheringar.
Vi kan inte längre skilja ett foto
från ett montage.
Det är givetvis mycket allvarligt om våra
myndigheter använder sig av förfalskade bilder
i syfte att vilseleda läsarna. Det är även allvarligt
om våra politiker går med på att medverka
i manipulerade bilder där syftet är att
vilseleda väljarna. Som medborgare skall vi
kunna lita både på mydigheter och på enskilda
politiker. Hur skall vi annars kunna veta när
budskapen är sanna eller falska? Hur skall vi
annars kunna tro på budskapen?
Under sommaren 1994 bestämde sig spionen
Stig Bergling oväntat för att återvända till
Sverige. Han kom tillbaka sent en kväll i början
av augusti. När tidningarna fick reda på
denna nyhet var det ytterst få som visste hur
Bergling såg ut. Det fanns givetvis inte heller
några bilder att tillgå. Ändå lyckades Expressen
slå oss med häpnad med en stor bild på
förstasidan. Hur var det möjligt? Fem år senare,
i augusti 1999, beskriver dåvarande chefredaktören
Olle Wästberg i en krönika i Arbetet
Nyheterna, hur Expressen bar sig åt.
75