BILDMANIPULERING

I mitten av juni år 2001 stod Sverige som värd
för ett EU-toppmöte i Göteborg. I samband
med detta arrangerade ett 80-tal olika organisationer
en rad seminarier och flera demonstrationer
för en annan typ av Europa. Flera
personer var mot Schengenavtalet, mot militariseringen
av EU och för avskrivning av
tredje världens skulder. En av dessa demonstrationer
utvecklades till omfattande kravaller
med stenkastning, vandalisering och polisvåld.
Polisen sköt mot folket, lyckligtvis var
det ingen som avled. Efter Göteborgskravallerna
vill EU införa hårdare gränskontroller
för att förhindra att demonstrationer skapar
upplopp vid politiska toppmöten. En regeringskommitté
skall undersöka om polisen
kan få ökade befogenheter.
Vilken bild gav medierna av vad som hände
i Göteborg. Hur valde medierna att rapportera
om de olika händelserna? Kravallerna
fick stort utrymme i såväl dagstidningar som
television. Kravallerna skildrades med många
och brutala bilder. De övriga aktiviteterna fick
betydligt mindre utrymme. I mitten av juli, en
månad efter toppmötet, riktade en grupp med
nio unga journalister skarp kritik mot mediernas
bevakning av händelserna i Göteborg i
Expressen. De unga journalisterna (Quistbergh
m.fl., 2001) hade räknat bilderna i Aftonbladet,
Expressen, Göteborgs Tidningen, Dagens Nyheter,
Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten
den 15, 16 och 17 juni 2001. Mindre än en
tiondel av de publicerade bilderna skildrade
de fredliga demonstrationerna. Gruppen skriver
(s. 3):
28
URVAL
Endast 12 av totalt 144 tidningsbilder skildrar
de fredliga demonstrationerna. Resten av bilderna
från protesterna är upprepningar av de
välbekanta svarta maskerna, gatstenarna och
det krossade glaset.
Men vad värre är, flera medier har ägnat sig åt
spekulativ våldsunderhållning, hellre talat
om skyltfönster än frågat hur det gick till när
en människa sköts ner av polis och i vissa fall
spridit direkta lögner.
Gruppen kräver att en sanningskommission
förutsättningslöst ska granska mediernas, polisens
och Göteborgsaktionens agerande.
Varje publicerad bild har varit föremål för
urval, inte bara en gång utan vid flera tillfällen
innan den blev publicerad i en bok, i en tidning
eller i något annat medium. Dessa urval
är mycket viktiga för våra möjligheteter till en
rimlig verklighetsuppfattning. Personligen instämmer
jag helt med Stefan Ohlsson (2000, s. 8),
som menar att möjligheterna att manipulera
och styra vår verklighetsuppfattning genom
urval av bilder är betydligt viktigare än vad
den digitala manipulationen är. Liknande
synpunkter framförs av pressfotografen Hans
Paul (2000, s. 13), som skriver:
Det största hotet mot pressbilden är inte digital
”manipulering”. Utan det största hotet ligger i
oss själva och hur vi pressfotografer manipulerar
sanningen i vår blinda tro, att just vi är
gudabenådade sanningsbärare. Hotet ligger i
vår brist att kunna genomskåda den teater som
makthavarna och alla andra som vill utnyttja
oss spelar upp. Hur nöjda är vi inte efter ett välarrangerat
pressmöte och hur ofta frågar vi oss
ifall vi lyckades demaskera de uppträdande?