BILDMANIPULERING

tar en tavla av till exempel Vincent van Gogh
på tillräckligt stort avstånd sker en optisk
färgblandning i våra ögon. Färgerna smälter
ihop till en total upplevelse av motivet. En
bild består vanligen av ett stort antal skilda
grafiska grundelement. Men det finns faktiskt
bilder som enbart har några enstaka grafiska
grundelement. En cirkel kan t ex representera
solen, en stor badboll, en fotboll, en tennisboll,
en bordtennisboll, eller en liten ärta. I de här
fem fallen kan bilden faktiskt bestå av endast
ett enda grafiskt grundelement.
Ett exempel på ovanliga grafiska grundelement
är intarsia, dvs dekorativa inläggningsarbeten
i trä. Varje inskärning blir ett grafiskt
grundelement. Alla är olika till form, färg, läge
och storlek. På emaljskyltar, som var vanliga i
slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet,
var man av tekniska skäl tvingade till en långt
driven stilisering av bilderna. För att det skulle
vara möjligt att skära ut schabloner som höll
för att borsta bort överflödig färg kunde bilderna
inte ha fina detaljer och nyanser. Detta
resulterade i en pregnans och en skärpa som
vi än idag kan beundra på de gamla skyltar
som ännu finns kvar.
När vi använder bilder för att kommunicera
med varandra är det alltid nödvändigt att
anpassa såväl det sätt vi arbetar på som det
sätt vi uttrycker oss på efter de förutsättningar
och de processer som gäller. Ingen kommer
väl idag på idén att presentera en text i ett tvprogram
med teckensnittet Times i sju punkters
teckengrad, vilket emellertid kan vara
lämpligt såväl i vissa tidningar som i vissa
typer av böcker.
Bildpunkter
Jämfört med en konstnär som arbetar med en
penna eller pensel och successivt bygger upp
en bild, registrerar tekniska system, som en
vanlig kamera, hela bildmotivet ”samtidigt”,
under en mycket begränsad tid. En tv-kamera
16
läser av och registrerar motivet linjärt. Oberoende
av hur motivet ser ut blir bilden uppdelad
i många små enskilda delar. Dessa delar
kallas för bildpunkter, bildelement eller pixlar
(efter ”pixels” på engelska). Den enskilda bildpunkten
är normalt icke betydelsebärande och
det behövs vanligen flera bildpunkter för att
bygga upp ett bildspråkligt grundelement,
som en punkt, en linje eller en area.
Vi tänker oss vanligen att ett fotografi är en
tvådimensionell representation av ett utsnitt
ur verkligheten. Fotot har en viss höjd och en
viss bredd. Men egentligen har det vanliga
fotografiet tre dimensioner. Förutom en vertikal
(y-led) och en horisontell (x-led) eller uppdelning
i bildpunkter, har bilden dessutom en
variation på djupet (z-led). I x- och y-led kan
varje enskild bildpunkt variera med hänsyn
till form, storlek, läge, valör och kornighet.
När det gäller z-led kan varje enskild bildpunkt
variera med hänsyn till färg- och gråskala.
I digitala system representeras varje bildpunkt
av ett antal nollor och ettor. Det är dessa
nollor och ettor som bestämmer bildpunktens
form, storlek, läge, valör, kornighet, färg- och
gråskala.
Bildpunkter i tekniska system kan alltså ha
många olika former. De är ofta kvadratiska,
rektangulära, runda eller ovala men de kan
även vara oregelbundet formade. Vanligtvis
är bildpunkter mycket små. Vid normala läsavstånd
kan man knappast urskilja enskilda
bildpunkter, varken i bilder som är tryckta i
böcker, i bilder som visas på datorskärmar
eller i tv-apparater och ännu mindre i diabilder
som är projicerade på en projektionsduk.
För att en bild skall ha ”god kvalitet” måste
den faktiskt ha en upplösning, det vill säga
grad av detaljskärpa, som är bättre än vad vårt
synsinne klarar av. Om man skall titta på en
bild på nära håll, i en bok eller i en tidning, så
måste bilden alltså vara uppdelad i många
små punkter. Om man däremot skall se bilden