BILDMANIPULERING

tiva känslor hos den grafiska formgivaren om
vad som är bäst, tillgången på material, kostnaden,
det estetiska värdet och tillgången till
en marknad. Det praktiska arbetet med bildval
sker alltså uppenbarligen på mycket likartat
sätt i Canada, USA och Sverige. En del
bildredaktörer medger emellertid att de använder
bilder enbart för att ”stimulera” läsaren,
för att bilderna skall ”ha sitt eget liv”, vara
”dekorativa inslag i boken”, eller för att ”skapa
en paus” i läsandet. Sådana skäl förefaller
mycket tvivelaktiga. En del bokförläggare
medger att de två viktigaste skälen att ha bilder
i böckerna är (1) att attrahera köpare och
(2) att kunna ta ut ett högre pris.
Trots att färgbilder bidrar till väsentligt
högre kostnader menar Ramsey (1989) att förlagen
ändå skall satsa på realistiska färgfotografier
och undvika abstrakta, tecknade bilder
i böcker för barn på lågstadiet. För att öka
intresset för bilderna i en bok anser jag själv att
man bör försöka ha en blandning av olika
typer av bilder. Generellt sett är det inte möjligt
att rangordna bildtyper, de har alla sina
egna användningsområden. Det är vanligen
mycket lättare att producera tecknade bilder
som visar exakt det som är viktigt att visa. I en
del situationer kan det dock vara önskvärt att
bilderna är abstrakta och har förmågan att
skapa många olika associationer.
Reklam
Bilder talar till våra känslor på ett omedelbart
sätt. Reklambilder talar i huvudsak inte till
förnuftet. Detta är väl känt från reklamforskningen.
Dagens stora möjligheter att bearbeta
bilder med hjälp av datorer har mest blivit
uppmärksammade för att det är så lätt att
retuschera bort detaljer och att skapa montage
med delar från olika bilder. Stefan Ohlsson
(2000, s. 7) menar att även om bilder som är
framställda på det sättet kan innebära en stor
fara för spridning av förfalskad information,
så är denna typ av bildmanipulering för det
mesta så uppenbar att den är relativt ofarlig.
Ohlsson skriver (s. 7): ”Vi ser många bilder,
oftast i reklam, som ser helt fotorealistiska ut
och samtidigt avbildar motiv som är helt
omöjliga att tänka sig i verkligheten. Kunskapen
om hur dessa bilder är skapade är så
spridd att mycket få människor tror att dessa
bilder avbildar ett realistiskt motiv. De fall av
bildmanipulation som kommit fram utanför
denna sfär får hittills betecknas som enstaka
misstag.” Det är värt att pröva i vilken utsträckning
sådan kunskap verkligen finns hos
allmänheten.
Ohlsson konstaterar vidare (s. 8) att de
människor som syns i reklam- och modebilder
ofta har mycket lite att göra med de modeller
som ursprungligen blev fotograferade.
I söndagstidningen Expressen exxet (nummer
5, 1994) diskuterar redaktionen ”den nakna
sanningen” och beskriver med både text och
bilder hur vi människor verkligen ser ut. Vi
ser inte alls ut som på reklambilderna. Genom
de idealiserande reklambilderna kan vi luras
att tycka att vi inte duger längre. Enligt
Expressen-bilagan har var femte svensk komplex
för sitt utseende. Var fjärde svensk har
komplex för sin vikt. Mer än hälften av alla
män har komplex för sitt hår. Nästan tre fjärdedelar
av vuxna kvinnor har bantat någon
gång. På fyra sidor beskrivs hur reklambilderna
av den, vid den tiden, mycket uppmärksammade
fotomodellen Anna Nicole Smith
hade blivit manipulerade på en rad ställen för
att hon skulle framstå som ”perfekt”.
På reklambilder är det vanligt att skickliga
retuschörer har ”trollat bort” rynkor, felaktiga
färger, skuggor, hudförändringar och fettvalkar.
Kvinnliga modeller kan få större bröst,
smalare midja, jämnare höfter och lår, längre
ben, större och vitare ögon. Stefan Ohlsson
(2000, s. 8) menar att det numera är mycket få
bilder på omslag till modetidningar som inte
41