BILDMANIPULERING

Medierna har mycket stora möjligheter att
avsiktligt styra och påverka läsarnas, tittarnas
och lyssnarnas uppfattningar om olika aspekter
av verkligheten. Det är troligt att subjektiva
urval av bilder kan ha betydligt större effekter
än förändring av enskilda bildelement.
Det här kapitlet ger en del exempel på problematiken
kring urval när det gäller nyhetsmedier,
som dagstidningar och television,
”långsamma” medier som faktaböcker och
läroböcker, samt material för reklam och information.
Nästa kapitel visar hur man kan
förändra enskilda bildelement.
Nyhetsmedier
När det gäller tidningar och television är processen
med urval av bilder relativt likartad, i
all fall i de första faserna. I båda fallen råder
vanligen stor tidspress. Det händer alltid
någonting, någonstans, men mycket saknar
intresse för den breda allmänheten eller för
tidningens eller kanalens specifika målgrupp.
Plötsligt inträffar emellertid någonting som
redaktionsledningarna på de olika medierna
anser att det är viktigt att rapportera om. Händelsen
bedöms ha ett nyhetsvärde. Här sker
det första urvalet, valet av händelse. Eftersom
det alltid är människor som gör urvalet blir
detta subjektivt även om det finns en gemensam
referensram och en gemensam policy för
arbetet inom redaktionen. I princip bör information
vara saklig, objektiv, korrekt och tillförlitlig.
I verkligheten är information vanligen
utformad och presenterad på olika sätt.
Detta beror på att skilda nyhetsmedier har
varierande ekonomiska, politiska och tekniska
förutsättningar, men det beror även på att
enskilda journalister och fotografer gör individuella
val. När olika journalister refererar
samma händelse blir beskrivningarna därför
ofta markant olika. Detta kan var och en lätt
att konstatera genom att läsa om samma händelse
i olika tidningar.
Journalister och fotografer får alltså i uppdrag
att beskriva en händelse, rapportera om vad
som har hänt, kanske kritiskt granska och
komma med förslag om vilka konsekvenser
detta kan få för berörda parter. De åker ut till
platsen för att prata med folk och för att ta
lämpliga bilder och bildsekvenser. Varje enskild
fotograf väljer, ofta i samråd med den
skrivande journalisten, att rikta kameran mot
det som han eller hon anser är ”rätt” plats och
”rätt motiv”. Här sker det andra och kanske
viktigaste urvalet. Thunqvist (1993, s. 29)
menar att en reportagefotografs uppgift är att
samla ett så heltäckande material som möjligt
från den händelse han har att bevaka. Det är
först vid publiceringen av bilden som en sovring
bör ske. Enligt Thunqvist kan fotografen
ha som utgångspunkt att allt och alla får fotograferas
när och var som helst. I svensk
lagstiftning finns det mycket få inskränkningar,
och vägledande rättsliga avgöranden är
sparsamma. Däremot finns det många bestämmelser
som inskränker fotografernas
möjligheter att arbeta på ett fritt sätt i många
andra länder. Där är det t ex ofta förbjudet att
fotografera enskilda personer. Detta brukar
kallas ”rätten till egen bild”.
För pressfotografen Hans Paul (2000) har
den fotografiska bilden kommit allt närmare
det sagda och skrivna ordet i alla dess bemärkelser.
Han menar att vi kan göra en bild av flera
bilder, precis som flera bokstäver ger ett ord,
flera ord ger en mening och så vidare. Hans
Paul skriver (s. 15):
Fotografiets sanningsvärde är inte större än
ordets. Fotografiet är inte ett bevis. Det är bara
min sanning, ifall jag lyckats att vara hederlig
mot mig själv och inte gett vika för till exempel
redaktionens förväntningar, om jag inte använt
billiga effekter som saknar journalistisk
substans, men givit en effektfull visualitet.
Att gå ut på jobb känns för mig allt mer som att
samla in material, liksom min skrivande kolle-
29