Stockholms hushålls närmiljö 1850, 1900 och 1950

som stod allt annat än tomma (matvaruinköpen i ett tjänstemannahushåll stod för ca 40% av
hushållets totala utgifter, inklusive löner till tjänstefolk). 27
Förpackningar
Den här tiden, då i stort sett alla förnödenheter handlades på torg och marknader, var förpackningar
ovanliga. De torra varorna lades av kunden direkt i en medhavd korg. Kladdiga varor
som kött och fisk slogs in i papper eller buntades med ett snöre och bars i handen. Drycker som
öl och svagdricka såldes på lösvikt från fat och tappades i för ändamålet medhavt ämbar eller
flaska. Visserligen är konservburken känd sedan 1600-talet men den var ändå mycket sällsynt i
Stockholm under mitten av 1800-talet. 28
De förpackningar som fanns var storförpackningar avsedda att skydda varorna under transporten
till handlarna. Exempel på sådana är stora mjölsäckar, trälådor för sockertoppar, träfat för
vätskor. Kött transporterades levande och slaktades i små slaktbodar som låg i staden. Ägg
transporterades i särskilda vadderade träramar och såldes inte med äggen utan återanvändes av
försäljarna.
Slutsatsen måste bli att stadshushållen inte hade särskilt mycket förpackningsskräp i sitt avfall,
om ens något alls.
1.5 Konsumtionsmönster
I generella termer så kan man se att de enklare stadshushållen hade ett mycket ringa innehav av
tillhörigheter och att dem man ägde var enkla konstruktioner tillverkade i enkla material som
trä, metall, glas, keramik, porslin och lera. Sakerna hade oftast en prägel av bruksföremål och
de var gjorda för att hålla på så sätt att de var kraftiga och enkla att reparera. Många gånger
gick föremålen i arv. De mer burgna hushållen kunde med sina högre inkomster tillåta sig viss
konsumtion av exklusiva varor liksom lyxartiklar med mindre bestående värde. De hade råd att
se saker förfalla, se färggranna tygers färger blekas osv. Konsumtion av lättförgängliga föremål
var också ett sätt att använda pengar för att markera sin särställning i samhället.
1.6 Hushållens behov av energi
Beträffande behovet av mekanisk energi, dvs energi för drift av apparater och liknande är inte
mycket mer att säga än att de apparater som fanns på den här tiden var handdrivna; att man
med hjälp av hävstänger, vevar, trampor och olika fiffiga sätt utnyttjade hävstångsprincipen för
att förstärka den egna muskelkraften och uträtta önskat arbete. Som exempel kan nämnas mekaniska
urverk drivna av tyngdkraften, men dessa får anses som extremt komplicerade jämfört
med dåtidens övriga vardagsteknologi. Vevsymaskiner tillverkades första gången 1851 i USA
och fanns alltså inte i Stockholm vid den här tiden. 29
Att någon miljöpåverkan skulle ha skett på grund av hushållens förbrukning av mekanisk energi
är svårt att se. Hushållen hade heller inte något val att göra eftersom externa energikällor för
mekanisk energi som el- eller förbränningsmotorer ej fanns. Den enda formen av fristående
motor som fanns denna tid var ångmaskinen, men det behöver väl knappast sägas att ångmaskiner
inte var lämpade för hushållen. Det enda alternativ hushållen hade som går att skönja
var djur och, beroende på samhällsskikt, tjänare. Men då handlar det ju snarast om hur arbetet
skulle fördelas, och inte om hur det utfördes rent principiellt – eftersom muskelkraft ändå är
den centrala kraftkällan.
Energi för belysning
Även om mitten av 1800-talet kanske inte tycks oss så särskilt långt tillbaka i tiden så är det
ändå så att inte ens fotogenlampan fanns på den här tiden och det där med elektrisk belysning
var ju, som sagt, något som inte ens existerade som hypotes på den tiden. Den allra senaste
27
Hirdman, 1983:15 (Beräknat från tabellen ”lefnadskostnaderna…”)
28
Wetterberg & Axelsson, 1995:25-27
29
Hounshell, 1984:83
11