Stockholms hushålls närmiljö 1850, 1900 och 1950

att inkorporera bilen i sin vision om folkhemmet. 188 Bilismen och bilsamhället drevs på av
önskningarna om rörelsefrihet, skriver Hagman i sin avhandling, men pekar också på att när
bilen tas som given förutsättning så buggs staden annorlunda och han ställer därvid frågan om
det inte är så att bilismen i själva verket lett till ett rörelsetvång. 189
3:8 Hushållens latrin och avfall, vad
gjorde de med det?
Tvärsnittsåret 1950 har övervägande delen
av hushållen i stadens centrala delar, liksom
hushållen i närliggande förorter, tillgång till
vattenklosett. Majoriteten av dessa dessutom
i ett för ändamålet avsett rum – toalett
eller badrum, se bild 3d. I de statliga byggnormerna
är kravet på ett sådant utrymme
standardiserat för alla nya byggnader.
Man skulle därmed kunna tro att det inte
råder någon tvivel om vart hushållens latrin
och urin tog vägen. Så är emellertid inte
fallet eftersom avloppsnätet är behäftat med
stora brister. En del av det som spolas ner i
toaletterna kommer till reningsverket annat
till Mälaren. Majoriteten av hushållen hade
däremot inte många valmöjligheter eftersom
de var kopplade till ett allmänt system för
omhändertagande av fekalier och urin. Ett
system som inte bara förskrevs av lagen
utan också var så bekvämt att få hade reservationer
emot det. 190 Hushållen hade med
andra ord i realiteten endast ett enda alternativ
- ett alternativ de dessutom trivdes med.
Hur avfallet togs om hand av avloppsnätets
förvaltare ska vi dock ägna en smula uppmärksamhet.
47
Bild 3k: Antal torrklosetter 1879-
1985 och WCn 1879-1974
Källa: Dufwa, 1989:36
Ja, reningsverk hade byggts i Stockholm innan 1950. De första stegen hade tagits 22 år tidigare
(1928) i och med att en utredning hade tillsatts på grund av de problem som uppstått i och med
att avloppsvattnet gick ut helt orenat lite varstans i stadens vattenområden. Utredningen resulterade
i ett beslut om att utsläppen från stadens inre delar (Norrmalm, Östermalm, Kungsholmen,
Gamla Stan och Södermalm) samt delar av de västra förorterna kring Bromma och närliggande
södra förorterna liggande öster om Årstabron skulle renas.
Två reningsverk med mekanisk rening byggdes för detta ändamål; ett vid Henriksdal och ett
vid Åkeshov. Beslutet innebar alltså att stora områden av staden renades medan nästan lika
stora lämnades utan rening av avloppet, vilket naturligtvis ledde till att problemen med vattenkvaliteten
i innerstaden fortsatte.
Först år 1953 gjordes en generalplan för en heltäckande rening av Stockholms avloppsvatten.
Förutom att man nu insett det nödvändiga i att rena allt avloppsvatten hade man också insett att
den mekaniska reningen behövde kompletteras med biologisk rening. Planen som ledde till ett
heltäckande avloppsreningssystem i Stockholm antogs i stadsfullmäktige år 1954 och 1962 var
avloppsnätet så utbyggt att hela stadens avlopp renades. 191
188 Tengström, 1991 enl. ref i Hagman, 1999:60
189 Hagman, 1999:11
190 De som möjligen reserverade sig emot detta var villaägare som tvingades ansluta sig till va-systemet där det drogs fram i stadens
ytterkanter. Anledningen till protesterna var (och fortfarande möjligen är) att priset för anslutningen anses för hög.
191 Cronström, 1986:106-110, 133-146