Stockholms hushålls närmiljö 1850, 1900 och 1950

3 Stockholms hushåll kring år 1950
3.1 Stockholm åren kring 1950
1950-talet är ett decennium i Stockholms historia som var unikt så tillvida att det aldrig tidigare
och troligen inte senare kommer att ske så stora om- och utbyggnader av stadsmiljön som då.
Tunnelbanans utbyggnad, ett gigantiskt projekt i sig, hade en central roll i Stockholms tillväxt.
Nya stadsdelar växte under detta decennium fram som blad längs en bönstjälk från Farsta i
söder till Vällingby i nordväst. Bönstjälkens rot, T-centralen, vars gigantiska grop när den
byggs i början på 50-talet är navet också på den s k cityregleringen: ett tekniskt och ekonomiskt
äventyr av stora mått samtidigt som det är en flagrant, näst intill hänsynslös uppvisning i
funktionalistisk arkitektur- och stadsbyggnadskonst
Arkitekten Torsten Westman som 1951 började som ung arkitekt på Stadsbyggnadskontoret
och som var en av dem som arbetade med detta från den kommunala apparatens insida skriver
att han inte förrän långt efteråt insåg hur unik situationen på 50-talet var. ” Vi trodde ju alla på
Stockholm, på snabba framsteg efter kriget och på kunskap och teknik. Allt var möjligt och
pengar fanns.” 161 Samtidigt anar man mellan raderna i hans text en försiktig självkritik. Kanske
experimenterade man för mycket och i för stor skala. Han skriver:
”Till en början såg allting bra ut. Den stora citygropen fylldes med tunnelbanetunnlar, biltunnlar
och ledningstunnlar och ovanpå alltsammans växte den nya citymiljön upp. Vi fick inte bara
vanliga butiker utan också Hötorgshallen och Sergelgatan. Sergelgatan blev ett uppskattat
gångstråk mellan Hötorget och T-centralen. Man kunde prata med varandra när man gick där.
Parkytorna ovanpå butikerna fick vacker grönska tillsammans med lekplatser för daghemsbarnen
och lunchserveringar för kontorsfolken. Stockholmarna använde sitt nya City. Men på 60talet
kom knarkvågen och ungdomsfylleriet – terrasserna blev fulla av ölflaskor och vanliga
människor höll sig borta.” 162
Beträffande 1950-talets natursyn så är det inga stora skillnader jämfört med det nya förhållandet
till naturen som man skaffade sig kring sekelskiftet och straxt innan. Vad som skett är att
den dualistiska natursynen där man såg naturen dels som resurs för industrin och dels som ett
estetiskt ideal har förstärkts ytterligare. Något egentligt egenvärde hade alltså inte naturen (i
alla fall inte i några bredare samhällskretsar) och det skulle dröja ytterligare ett tiotal år innan
några larmrapporter uppmärksammades och man började tala om att naturen tog ut sin hämnd
på den försumliga människan. På de tio åren hann man fördjupa rådande natursyn ytterligare
och semestern, vandringsleder, camping, fritidsbåtar och inte minst bilen hade blivit viktiga
beståndsdelar för stadsbornas möjligheter till naturdyrkan. 163
3.2 Stadens utbredning samt en del statistik
I Stockholm bodde 1950 731.195 människor fördelade på 283.165 hushåll. 164 Det är 2,4 gånger
fler människor fördelade på 3,12 gånger fler hushåll jämfört med sekelskiftet 1900. Staden har
med andra ord vuxit rejält samtidigt som hushållen blivit mindre trångbodda. Detta innebär
naturligtvis att staden nu tar en större yta i anspråk vilken bland annat märks i att Stockholm nu
räknar sina stadsdelar över ett vida större område än tidigare efter att ha införlivat Brännkyrka
(1913), Enskede (1913), Bromma (1916) och Spånga-Hässelby (1949) till den yttre staden (se
bild) , och därmed utvidgat periferin av det som kallas Stockholms Stad. Tillsammans med
förorterna som upptar ett ännu större område bildas Stor-Stockholm. 165
161 Westman, 1988: 33
162 Westman, 1988: 50
163 Sandell & Sörlin, 1994:25
164 Stockholms Stads Statistik, 1955.
165 Statistisk månadstidskrift för Stockolms stad, nr 4, 1949
37