Stockholms hushålls närmiljö 1850, 1900 och 1950

Spårvägar. Totalt inom staden befordrades år 1896 över 11,5 miljoner passagerare. Trafiknätet
omfattade vid sekelskiftet ca 25 km trafikerad spårlängd på Norrmalm och i Gamla Stan och
nästan 5 km på Södermalm. Värt att notera är att spårvägarna inte passerade Slussen. De flesta
spårvagnslinjer var hästdragna år 1900. Undantagen var linjerna på Södermalm som hade ångspårvagnar
på grund av de branta backarna. 128
En enda linje med hästdragna bussar fanns vilken trafikerade sträckan Vasastaden-
Riddarhustorget längs Drottninggatan. Nära en miljon trafikanter reste 1896 med bussarna
längs denna sträcka. 129
Färjetrafiken mellan Stockholms stränder och kajer var livlig. Färjan kallades i allmänhet för
ångslup vilket var en relativt liten farkost som sällan tog över 100 passagerare. Ofta var de
öppna och de försågs vintertid därför med en tillfällig överbyggnad. En flotta om 57 ångslupar
trafikerade ett ganska stort antal ångfärjelinjer vid tiden kring sekelskiftet. De befordrade under
år 1896 över 7 miljoner passagerare. De längre mer regionala sträckorna trafikerades av ångbåtar
som var större och bekvämare inredda än ångsluparna. 130
Även om spårvägar och ångfärjor konkurrerade om passagerarna fanns ett visst samarbete,
bland annat fick passagerare som reste med hästspårvagnslinjen Adolf-Fredriks torg (nuv.
Mariatorget) – Tjärhofs tvärgata utan extra avgift resa med ångslupslinjen Ragvaldsbro – Kö
torget (Köttorget är numera försvunnet. Det låg mitt emellan Munkbron och Kornhamnstorg
vid nuvarande Gamla Stans tunnelbanestation och där fanns bland annat en saluhall där man
sålde, ja - mest kött faktiskt). 131
Droskor
En droska är en hästdragen vagn för lokal transport av enskilda personer. Hästdragna vagnar
för längre sträckor kallas “skjuts” för medeldistans (ung. inom Stockholms län) och “Kronoskjuts”
för långdistans. Skjutsverksamheten förde vid tiden kring sekelskiftet en mycket tynande
tillvaro. Antalet skjutsar år 1896 var endast 45 och den sista kronoskjutsen hade gått redan
1885 (utkonkurrerad av järnvägen). Hyrkusk är ytterligare ett alternativ, men dessa användes
endast i finare sammanhang, och ej för det dagliga transportbehovet. 132
Droskor fanns i stort antal i staden (175 stycken år 1896) och deras antal var stadigt sedan tio
år tillbaka, då den första räkningen gjordes. De hade klarat konkurrensen från spårvagnarna bra
framför allt på grund av telefonens introduktion vilken underlättade beställning av droska.
Telefoner inrättades tidigt vid droskstationerna.
Stadsbuden
Stockholmshushållet hade ännu ett alternativ när det gällde den allmänna kommunikationens
underlättande som bör nämnas, och det är Stadsbuden. Stadsbuden fanns utposterade på strategiska
platser, ofta gatukorsningar med livlig trafik, för att få uppdrag av allmänheten. Stadsbuden
avlastade således hushållet genom att stå till tjänst för lättare transportarbeten. 133
Telefonen
Telefonen hade etablerats sedan ett tiotal år tillbaka och antalet abbonenter var vid sekelskiftet
under stark tillväxt. I Stockholm fanns år 1897 nästan 17.000 telefoner, eller 61,8 apparater per
1000 invånare. Detta var den i särklass högsta siffran i Europa. Städer som London, Paris och
Berlin låg långt efter i utveckling med en telefontäthet på respektive 2,3, 6,0 och 17,9 telefoner
128 Bara några få år in på 1900-talet så inleddes dock elektrifieringen av spårvägsnätet. Ett arbete som gick mycket snabbt; den sista
hästspårvagnen pensionerades redan 1905.
129 Lundin och Löfström, 1897, band3:162
130 Lundin och Löfström, 1897, band3:167
131 Lundin och Löfström, 1897:160-61
132 Lundin och Löfström, 1897:152-53
133 Lundin och Löfström, 1897:172f
31