Stockholms hushålls närmiljö 1850, 1900 och 1950

Kartbild som visar Köhlerbadets läge och förvånande storlek
Sturebadet var ett av de fyra varmbadhusen i staden och den statistik det redovisar för tiden
visar att de tog emot i medeltal 590 badande per dag. Fördelningen av de badande mellan de tre
klasserna var relativt jämn med någon övervikt för medelklassen. Tendensen beträffande val av
badform är att underklassen, och i viss mån medelklassen, föredrar dusch- och “badstu’-bad”
medan överklassen föredrar varmbad. Antagligen är det priset som styr. I fördelningen mellan
könen är männen starkt överrepresenterade med tre fjärdedelar av de badande. Kvinnornas
andel är dock växande.
Sturebadet förbrukade ca 110.000 kubikmeter vatten per år vid sekelskiftet. För att värma vattnet
och lokalerna åtgick 2000 kubikmeter kol årligen, eller ca 10 liter per badgäst. 96
Bad vid stadens stränder var ofta förbjudet, dessutom var simkunnigheten inte särskilt utbredd
vilket gjorde att det fanns en stor respekt för bad i öppet vatten.
Beträffande vattnet kan väl bara slutsatsen dras att en högst avsevärd förbättring för hushållen
skedde i och med vattenledningens tillkomst, både vad gäller vattnets kvalitet och tillgängligheten
till det. Att få vatten ur en kran i lägenheten måste ha tett sig som en dröm 1850. Att det
dessutom skulle vara rent och gott måste ha varit en närmast utopiskt fantasi. Samtidigt har
hushållen med anslutningen till det kommunala vattenledningsnätet gått miste om sina tidigare
möjligheter att välja vattenkvalitet efter behov – nu används samma färska vatten till allt oavsett
om det är för att dricka eller för att skölja av stövlar. En uppoffring som knappast kan ha
känts särskilt stor.
2.4 Hushållen, maten och miljön
För arbetarhushållen hade situationen förbättrats jämfört med tiden kring 1850 beroende på att
sjunkande priser och stigande löner. Stockholmsundersökningen från 1907/1908 visar emellertid
att standardökningen inte är enorm utan att en stor del av arbetarhushållen endast kommit
en liten bit över vad de kallar ”sekundär fattigdom”. Dock skapas vissa förutsättningar bland de
mer utbildade arbetarhushållen för att kvinnan skulle kunna stanna hemma och bland annat
idka matlagning i en större omfattning. Det blir också mer pengar över till matinköp.
En konstruerad veckokonsumtion av en normal arbetarfamilj med 3,32 konsumtionsenheter
(ke) dvs en familj bestående av man och kvinna med två barn utgående från Stockolmsundersökningen
1907/08 ger en veckomeny bestående av följande basvaror:
Tabell 2b: Matkonsumtion i ett arbetarhushåll i Stockholm 1900
Vara Kvantitet Energiinnehåll (Kcal)
Mjölk 15,3 lit 9180 (3% fetthalt)
Ost 0,2 kg 600
Smör 0,8 kg 5980
Cerealier 4,2 kg 14700
Kött/fläsk 2,7 kg 4790 (50/50 kött och fläsk)
Fisk 1,1 kg 1860
Potatis 5,3 kg 3710
Socker 1,5 kg 3000
Kaffe 0,3 kg 0
Ägg 10 st. 1025 (1 kg ätlig del per 1,1 kg råvara)
Summa ≈ 45000 Kcal (2022 kcal/ke och dygn)
Källa: Omräknat från tabellen på sid 55 i Hirdman, 1983. Siffrorna bygger på de fem hushållen (av sju) med lägst
inkomster, dvs samma urval som Hirdman gör när hon diskuterar ”normalfamiljen”.
Fruktkonsumtionen kring sekelskiftet bestod antagligen mest av bär och inhemskt odlade äpplen,
färska vid säsong, annars torkade eller som mos eller sylt. Den slutsatsen kan dras av svårigheterna
att lagra frukt och av att importen av frukt kring sekelskiftet inte var särskilt stor. De
stora varufirmorna på kontinenten exporterade dessutom sina lägsta kvaliteter till Sverige. 97
96 Curman, 1891:19
97 Jonasson 1950:10
25