Stockholms hushålls närmiljö 1850, 1900 och 1950

I samklang med Söderbergs tes om att de sanitära förhållandena inte kan förklara den höga
dödligheten så kan vi nog dra slutsatsen att stora grupper i samhället faktiskt kunde göra sådana
val att de undvek många av de faror som den nedsmutsade stadsmiljön bidrog till. De samtida
skildringarna av latrinhantering och stadsmiljö berättar om ett samhälle där systemen för
bortforsling av latrin, sopor och annat avfall inte fungerade så som det egentligen var tänkt, och
där det enskilda hushållet i realiteten inte kunde göra så mycket annat än att utnyttja systemet
så långt det gick och därefter hålla skiten utanför sin egen dörr i största möjligaste mån.
Dessa slutsatser kan kontrasteras mot ett uttalande gjort i Emigrationsutredningens betänkande
(1913), vilken skyller Stockholms låga tillväxt före 1860-talet på “det härskande mortalitetsöverskottet”,
och det i sin tur på “samhällelig slöhet och slapphet”. 206 Man frågar sig om dessa
fördomslika slutsatser är ett arv från den tid då renhållningsväsendet började ifrågasättas på
allvar, dvs mitten av 1800-talet, en tid då man gärna förstärkte sin argument med liknande
påståenden.
Ur det enskilda hushållets perspektiv var latrin och smuts visserligen ett miljöproblem som de
själva var orsak till, men trots det tycks de ha betraktat det som ett externt miljöproblem, eller
ett problem som varje enskilt hushåll inte kunde lösa. Problemet hade i och för sig inget med
oro för naturen att göra utan handlar enbart om människans obehag och de risker, framför allt i
form av sjukdomsrisk, som man kopplade till det. Det varje enskilt hushåll därför gjorde var att
hålla skiten utanför sin egen dörr, ty det var ju vad de kunde göra. Det långsamma strävandet
efter förbättringar av systemet stod etablissemanget för, och en stark drivkraft för dem kan ha
varit omvärldens blickar på Stockholm, mer än stockholmshushållens missnöje.
De nedslag jag gjort i dagspress visar att det befintliga systemet var utsatt för stark kritik under
1840- men framför allt 1850-talet och man gav också sedermera upp den privata entreprenaden
och kommunen tog över i maj 1859. När detta väl gjordes, så avskedades samtliga renhållningshjon
och nya “dugliga och välfrejdade arbetare” anställdes. Detta antyder att man såg
hjonen som en maktgrupp som bjöd motstånd mot förbättringar av systemet. 207
Avfallet och miljön
Latrinhanteringen vid mitten av förra seklet berättar om ett samhälle som stod nära naturen.
Naturen – i detta fall i form av träck och avfall – som ju kommer från människorna själva och
deras djur och återgick till de jordar de tog sin mat ifrån och i denna bemärkelse är det helt
klart att det samhället stod närmare naturens kretslopp än samhället av idag gör. Men källorna
berättar också om att de stod nära naturen på ett annat sätt. Latrinhantering och hushållssopor
förde ju med sig en mängd obehag som stank, flugor, vad man kallade osnygghet osv. “Miljöproblemet”
var alltså av en helt annan typ än den vi pratar om idag: Det var inte miljön som
hade problem med mänsklig verksamhet så mycket som människan som hade problem med
miljön.
Så nära stod stadens hushåll naturen att de uppenbarligen upplevde den som rent obehaglig och
försökte därför distansera sig från den. I första hand skedde distanseringen genom att “man höll
rent framför sin egen dörr”. Men distanseringen verkar även ha skett på ett socialt plan, ty de
som rent praktiskt skötte latrinhanteringen, dvs hämtade kärlen i hemmen, tömde och rengjorde
dem, var på den här tiden de som befann sig allra längst ned i den sociala rangordningen. Skrönor
från den här tiden berättar om hur vedervärdiga latrinhämtarna var. De återger hur de
skrek, svor och söp. Hur de hänsynslöst bultade på dörrar, skvätte och skvimpade ur kärlen,
snavade i trappor med fulla kärl. Eftersom berättelserna vittnar om att man kände en allmän
fruktan för renhållningshjonen, så vittnar de också om en social distans mellan latrinhämtarna
och vanligt folk som uppenbarligen var mycket stor.
206 Sundbärg, 1913:239
207 Tingsten, 1911:20
59