Stockholms hushålls närmiljö 1850, 1900 och 1950

ganska välarbetade artiklar om den bristfälliga renhållningen i Stockholm. Den ena artikeln tar
upp systemet för latrinhämtning och lämnar följande skildring:
“- - -På gårdar eller vindar i husen befinner sig, visserligen ej för högt räknadt, 12 à 16,000 kärl
om en halftunnas rymd hvardera [en halvtunna rymmer ca 75 Liter] hvilka icke tömmas oftare än
de blifvit bräddfulla samt under tiden utgöra lika många inrättningar för ett ständigt utvecklande af
skadliga och vid en viss grad af intensitet positift gaser (hvilket med en numera obestridlig visshet
är utrönt af vetenskapen). Dessa kärl äro af trä, hvilket har en stor benägenhet att insupa ammoniak,
så att när kärlen bytas om luktar det tomma kärlet nästan värre än det som nyss borttagits.
Det skulle vara högeligen intressant att genom vetenskapen få uträknadt huru många kubikfot af
den giftiga gasen ett sådant halftunnekärl utvecklar om dygnet.
Till råga på alltsammans bäras dessa tunnor genom gatorna för att bortföras. På det detta emellertid
ej må blifva alltför besvärande för dem som möta, skall det ske nattetid, emellan klockan 9
på aftonen och 5 på morgonen. Följden av denna sistnämnda mesyr, hvarav nödvändighet för övrigt
icke kan nekas, är att då ringklockor till portarne här finnas på ganska få ställen, hafva hufvudstadens
invånare som oftast det nöjet att blifva väckta midt i natten af renhållningshjonens
bultande med sina stänger emot någon port i grannskapet, för att få till lifs en dräng eller jungfru i
huset att öppna för dem, och derutöfver har man den agremangen, att dessa renhållningshjon,
som af lätt förklarliga skäl icke kunna räknas till de mest aktningsvärda och pålitliga af samhällets
medlemmar, helst då deribland stundom förekommer en och annan som varit straffad för stöld, få
godt tillfälle att lära känna rummens belägenhet i husen.
Om allt detta lägges tillsammans, hvaraf, såsom vi skulle tro, ingenting är skildradt med öfverdrift,
utan helt enkelt efter sanna förhållanden, så kan det icke vara serdeles vågadt att påstå, att om
man ville försöka inrätta en renhållningsanstalt så bakvändt som möjligt, så skulle den göras precist
sådan som den här befintliga; och att vi Stockholmsboer, som annars äro så fint folk, kunnat
åtnöja oss dermed snart sagt sedan urminnestider utan att erhålla någon förbättring kan omöjligen
föklaras egenom annat än vanans allmakt, som gör uthärdandet af hvad som helst möjligt.” 70
Sensommarens andra artikel lyfter fram andra problem vid sidan av stank och latrinhantering.
Här nämns även vattnet, liksom avfall på gator, i gränder och på gårdar (i och för sig ofta på
grund av latrin.). Aftonbladet skriver så här om gatu- och gårdsrenhållningen:
“- - -först och främst vet enhvar, att dessa [sop-] lårar aldrig tömmas så ofta som det bör ske, och
att tillfället af tjenstefolket i husen begärligt begagnas att ditkasta orenlighet, ävensom att sjelfva
materialet hvaraf de äro gjorda, uppsuger och på botten bibehåller en del af de förruttnande ämnena,
hvarföre de också sprida en ständig stank omkring sig. - - - Så vidt vi kunnat begripa har
meningen deremot aldrig varit, att de skulle begagnas till uppsamlande af afskräden från köken,
lemningar af grönsaker och dylikt, utan att sådana borde tidigt hvarje morgon föras bort på samma
gång som gård och gata rengöres, hvilket också påtagligt är det ändamålsenligaste.
- - -
Den mesta av orenligheten på sjelfva gatorna förorsakas af hästspillning. Denna spillning nedköres
nu af den efterföljande trafiken; i fuktig väderlek utpressas då de löslige delarna deraf, blanda
sig med fyllningen mellan gatstenarna och silas ned i jorden samt undergå der en förvandling som
jämte den våta spillningen alstrar ammoniak. Effekten häraf erfar man lätt om aftnarna på de mest
trafikerade gatorna, hvarifrån en stark ammoniaklukt uppstiger efter solens nedgång, och denna
gasutveckling är långt ifrån helsosam.” 71
Man bör komma ihåg att inte bara hästar utan även kor 72 , grisar, hundar, 73 katter och fåglar 74
fanns i staden vid mitten av 1800-talet vilka på grund av omständigheterna också bidrog till
gator och torgs orenhet och stanken därtill. Därtill kommer alla de latringropar som fanns i
staden. En latringrop är helt enkelt ett hål grävt i marken, ofta tätat med plank eller murverk för
att förhindra läckage och underlätta tömning. 75 Latringroparnas antal är sällan räknade men
källorna antyder att deras antal minskade successivt efter 1850 för att slutligen försvinna helt
någon gång kring 1880-talet. Även i London var latringropar vanliga och föremål för många
dråpliga historier om folk, fä och vagnar som gått ner sig i latringropar med bristfällig eller
70 Aftonbladet, 1 sept 1853:2 ”om sundhetspolis och renhållning i andra stora städer och Stockholm i synnerhet” (Här verkar alltså inte
skett några förändringar alls, ty Stridsberg lämnar en i stora delar samstämmig skildring av förhållandena kring latrinhämtningen tio
år tidigare, Stridsberg, 1895:21)
71 Aftonbladet, 3 sept 1853:2 ”om sundhetspolis och renhållning i andra stora städer och Stockholm i synnerhet”
72 Det finns inte mycket statistik beträffande antalet nötkreatur i Staden under denna period. En fingervisning kan man dock erhålla via
Stockh stadsf handl, 1907, Bih Nr20, handlingar till frågan om inskränkande af kreaturstransporterna å Stockholms gator, där man
visar att inte mindre än 4.444 storboskap transporterats sjövägen till staden år 1904.
73 Beträffande antalet hundar i staden uppskattar Stridsberg att hälften av hushållen ägde en hund. Tyvärr har jag inte lyckats hitta någon
statistik som talar om hur många hushåll staden hade på den här tiden. Om man antar samma förhållande mellan population och antal
hushåll som rådde år 1900 (2,16 pers./hush.) så innebär det att det fanns 43085 hushåll och därmed skulle det funnits över 20000
hundar i Stockholm.
74 Stjerneld menar att nästan varje hushåll den här tiden ägde någon slags burfågel. Exakt vilken tid han åsyftar framgår ej, förutom att
det rör sig om någon gång under 1800-talets andra halva. Stjerneld, band 2, 1952:264.
75 Wetterberg & Axelsson, 1995:60
19