Stockholms hushålls närmiljö 1850, 1900 och 1950

Elspisen dök förvisso upp som konkurrent redan under mellankrigstiden, men elspisarna var i
sin begynnelse både usla att laga mat på och ineffektiva sett ur energisynpunkt. Orsaken till det
var dels att tekniken ännu inte var speciellt välutvecklad, men framför allt beroende på att
elnäten på den tiden var av likströmstyp vilka inte tål särskilt höga belastningar. Likströmsnätet
möjliggjorde bara så kallade ackumulatorspisar vilka fungerade på så sätt att de ackumulerade
värme dygnet runt - med stora värmespill som en naturlig följd. Med övergången till växelströmsnät
på 1920 och 30-talen blev en modernare typ av elspis möjlig, den så kallade “effektspisen”.
Effektspisen motsvarar den elspis vi är vana vid idag och den är både snabbare och
mer effektiv än sin föregångare ackumulatorspisen.
Gasspisen var ändå, trots effektspisens fördelar, aningen bättre att laga mat på eftersom den var
snabbare och lättare att reglera. Lusläser man dessutom resultatet av en undersökning för bestämmandet
av “gasekvivalenten” (det antal kWh som krävs för att ersätta en m 3 gas) så finner
man att gasspisen år 1952 var mer energieffektiv än elspisen. 174 Till följd av detta, och gasverkens
idoga marknadsföring stod gasspisens användande i zenit åren kring 1950. Elspisen fanns,
men var ännu ingen allvarlig konkurrent till gasen. Både el- och gasspisarna hade tagit marknadsandelar
– men de hade gjort det på vedspisens bekostnad. 1950 var de flesta vedspisar
utfasade som värmekälla i Stockholmshushållens matlagning. 175
Energi för uppvärmning
1950 var fastigheter utan centralvärme något ganska ovanligt: 46.544 lägenheter saknade denna
facilitet vilket är ca 17% av totala antalet lägenheter i staden. 176 Centralvärmen är på gång
att slå ut både kakelugnarna och den lägenhetsbaserade “kokspisvärmeledningen” där varje
lägenhet hade en egen uppvärmningsanläggning. Centralvärme innebar att hushållet anslöt sig
till ett system där de lämnade över ansvaret för uppvärmningen på fastighetsägarna. Hushållen
släppte därmed kontrollen över hur tillförseln av energi för uppvärmning gick till. Tekniskt
fungerade systemet så att fastigheten hade en egen värmecentral där vatten hettades upp för att
sedan ledas i rör till element i lägenheterna. Varianter utvecklades med gruppvärmecentraler
som försörjde flera huskroppar.
Centralvärmen var till en början knuten till eldning av stenkol och koks. Tiden kring 1950
började emellertid eldningsoljan att konkurrera med kol och koks och tog ganska snabbt över
som energikälla. En av anledningarna var att oljepannor ansågs vara billigare och lättare att
sköta. 177 Den minskade användningen av koks gjorde att gasverken drabbades av stora intäktsproblem
vilket i sin tur var en bidragande orsak till att gasspisen tappade mark till fördel för
elspisen eftersom gasen blev dyrare. 178
Slutord om hushållens energianvändning
1950 har det enskilda hushållet inte mycket att säga till om när det gäller energianvändningen.
I första hand så handlar det om att vara ansluten till gas- och elnät - något annat alternativ kan
inte ses som rimligt. I andra hand handlar det om att minska räkningen från dem som förvaltar
näten. Både när det gäller el- och gasförbrukning liksom uppvärmning av bostaden är detta i
stort sett det enda som blivit över för det enskilda hushållets att besluta över: manövreringen av
elapparaternas knappar, spisarnas vred och värmeelementens kranar. Alla beslut rörande systemen
i sig har överlåtits på dem som förvaltar dessa. Den del av energiförbrukningen som
hushållen fortfarande kan sägas besluta något över är alltså mängden energi som skall konsumeras.
Val av energislag har de inte mycket att orda om så länge de inte är beredda att flytta.
Alla hushåll är anslutna till elnätet och flertalet är även anslutna till gasnätet. Är lägenheten
ansluten till gasnätet och har gasspis förbrukar de gas vid matlagningen. Är de inte anslutna till
174
Jacobsson 1953
175
Kaijser, 1984 och 1986: 193f
176
Statistisk årsbok för Stockholms stad, 1955: tab 99 och 275. (Lägenheter med 1 rum och kök är klart överrepresenterade i gruppen
utan centralvärme).
177
Åstrand, 1984
178
Kaijser, 1986: 193f och Lönnroth, 1979: 39-44
43