TLUTS SUPTSASAH, - laestadiusarkivet

L. L. Læstadius: Tåluts Suptsasah Jubmela pirra ja Almatji pirra 1844
lova. Du har gjort Adam av en smula jord och gav honom Eva till hjälp. Du
vet, Herre, att jag inte av köttslig begärelse har tagit denna halvsyster till
hustru utan för att barn skulle avlas av mig, genom vilka ditt heliga namn
skulle få lov och pris till evig tid. Och Sara åter bad så: Herre, förbarma dig
över oss, att vi båda må komma till den förutbestämda åldern med hälsa.
Men vid midnattstid kallade Raguel på sina tjänare och gick ut med dem
och grävde en grav, ty han trodde, att det kanske har gått denne liksom de
tidigare friarna, som skulle ha henne. Och då han hade grävt gropen färdigt,
kom han till sin hustru och sade: Sänd en tjänsteflicka att se, om Tobias är
död, så att vi får lägga honom i graven, förrän solen stiger upp. Då steg
tjänsteflickan in i det inre rummet och fann båda vid liv och friska sovande
bredvid varandra. Då kom tjänsteflickan med detta glada budskap. Men
Raguel och Hanna tackade Gud och sade: Vi tackar dig Herre, Israels Gud,
som har bevisat oss nåd och fördrivit den hemska fienden, som har ofredat
oss. Du har förbarmat dig över dessa de enda barnen. O, att de alltid skulle
tacka dig för en sådan nåd och alltid skulle ge dig pris och ära, så att andra
skulle komma att veta, att du ensam är Gud i denna världen.
Då kallade Tobias till sig sin följeslagare och sade: Hör, min broder! Om
jag skulle ge mig själv till slav åt dig, så vore det inget mot dina välgärningar,
som du har gjort mot mig. Likväl beder jag dig, var så vänlig och gå med
detta skuldbrev till Gabel i Medien, så att han betalar igen åt dig pengarna
och kalla även honom själv att komma hit till mitt bröllop. Ty du vet, att min
fader räknar dagar och stunder och om jag dröjer en enda dag mer än
beräknat, så blir det ett stort bekymmer för honom. Och du vet också, hur
mycket Raguel har bett mig att stanna här högst två veckor och jag kan inte
neka honom. Så tog då följeslagaren skuldbrevet och några tjänare och begav
sig dit och tog emot pengarna ur Gabels hand. Han berättade också om
Tobias' son och bad honom komma till bröllopet. Och när de kom till Raguel,
fann de Tobias sittande vid bordet. Då stod Tobias upp och kysste Gabel. Men
Gabel grät, tackade Gud och sade: Må Israels Gud välsigna dig! Du är son till
en from, god och gudfruktig man, som har gjort mycket gott mot de fattiga.
Välsignad vare din hustru och dina föräldrar. Må Gud ge sin nåd, så att ni får
se era barn och barnbarn intill tredje och fjärde led. Välsignad vare din släkt
av Israels Gud, som för beständigt skyddar och bevarar (människobarnen).
Och när alla hade sagt amen, så satte de sig att äta. Men bröllopet höll de
med gudsfruktan.
Då nu den yngre Tobias på grund av bröllopet dröjde och inte kom
tillbaka till den tid, som var bestämd, började den gamle Tobias att sörja sin
son och sade: Varför dröjer min son så länge borta? Kanske Gabel är död och
ingen vill betala ut pengarna. Då blev båda två bedrövade, den gamle Tobias
och hans hustru, och grät, när sonen inte kom tillbaka på bestämd tid. Hans
moder grät så förfärligt och lät inte trösta sig. Hon sade: Ack, min son! Ack,
ack, min son! Varför har vi låtit dig fara bort, vår glädje och ålderdoms
trygghet, vårt hjärtas ägodel och enda arvinge. Vi skulle ha haft ägodel nog,
om vi inte hade låtit dig fara iväg. Men den gamle Tobias sade: Var tyst! Var
lugn! Nog går det väl för vår son genom Guds nåd. Han har en god och
trofast kamrat på färden. Men hustrun ville inte låta sig tröstas. Hon sprang
ut varje dag och spanade dit bortåt alla de vägar, där sonen skulle komma.