TLUTS SUPTSASAH, - laestadiusarkivet

L. L. Læstadius: Tåluts Suptsasah Jubmela pirra ja Almatji pirra 1844
Gud tyckte om detta, när Salomo hade begärt en så ringa sak. Och Gud
sade: Då du inte har åt dig begärt ett långt liv, inte heller ägodelar eller
fiendernas liv, utan endast vishet, så att du skulle kunna döma rätt, så har
jag också givit ett sådant vist hjärta åt dig, som ej har funnits före dig och
inte heller ska uppstå efter dig. Därtill har jag givit dig, vad du inte alls har
begärt: ägodelar, ära och vad som mer är, så att din like bland konungar inte
finns en enda i dessa tider. Och om du går i mina fotspår och lyder mina bud,
så som din fader har vandrat, så ämnar jag ge dig ett långt liv. Och när
Salomo vaknade, då först märkte han, att det var en dröm.
Vid den tiden kom det två högmodiga kvinnor till konungen för att klaga.
Den ena sade: Hör, min herre! Jag och denna kvinna bodde i ett och samma
hus. Då födde jag en son och tre dar därefter födde hon också en son. Och
det var inte hos oss någon annan än vi två. Så dog den kvinnans barn om
natten, därför att hon hade kvävt sitt barn under sömnen. Då stod den
kvinnan upp om natten, då jag låg och sov, och tog min son från min sida,
men sin egen döde son lade hon bredvid mig. På morgonen när jag vaknade
och skulle ge mitt barn di, se då var det dött. Men när jag granskade det
bättre i dagsljuset, så såg jag, att det inte var mitt barn. Då svarade den
andra kvinnan: Det är inte så. Min son lever och din son är död. Men den
andra sade: Nej, min son lever och din son är död.
Då sade konungen: Tag hit ett svärd åt mig! Den ena säger: Det är
hennes barn. Den andra anser det också för sitt barn. Klyv detta levande barn
mitt itu och dela ut en hälft åt vardera! Då veknade moderns hjärta och hon
sade till konungen: Döda inte barnet, min herre! Giv det hellre levande åt den
där! Men den andra sade: Låt dem dela det: Då svarade konungen: Ge barnet
åt henne och döda det inte! Det är barnets moder. Och hela Israel fick höra
talas om konungens dom. Och de började frukta konungen, när de såg, att i
honom var Guds vishet till att döma människor.
Sextioförsta stycket. Konung Salomo gör en stor och
vacker kyrka till Guds ära, i vilken Israels barn ska tillbedja,
tacka och lova Guds namn.
Redan konung David hade ämnat bygga en sådan kyrka till Gud, som
skulle helgas åt hans namn. Men Gud hade förbjudit honom och sagt: Du har
utgjutit alltför mycket blod, ty du var alltid i krig. Men din son, som ska avlas
av dig, han ska åt mig bygga upp ett passande hus.
När nu konung Salomo ämnade uppfylla det löfte, som hans fader David
hade gjort, så sände han några män med bud till konungen i Tyrus, som hette
Hiram, och sade: Låt mig hugga träd och bryta loss stenar på Libanons berg,
ty jag ämnar bygga en kyrka åt Guds namn. Då gladde sig Hiram och tackade
Gud, som hade det låtit födas en så förståndig son åt David, och lovade att
hugga träd på Libanons berg och bryta loss stenar och göra dem släta. Och
konung Salomo satte trettiotusen man i det arbetet, av vilka tio tusen man
skulle arbeta var och en en månad i tur och ordning. Och konungen i Tyrus
sände sina män till hjälp, som var kunniga att söka och hugga träd till
byggmaterial, att hyvla till bräderna, att hugga stenarna jämna och släta, att