TLUTS SUPTSASAH, - laestadiusarkivet

L. L. Læstadius: Tåluts Suptsasah Jubmela pirra ja Almatji pirra 1844
När nu Susanna hade blivit kvar alldeles ensam i kryddgården, så for de
båda bovarna upp ur sitt gömställe och sade till Susanna: Se, kryddgården är
stängd. Ingen ser oss. Vi är upptända av åtrå till dig. Så låt oss då göra det
som vi åtrår. Men om du inte vill tillåta, så ska vi ljuga på dig, att vi har
funnit en ung man hos dig och att du fördenskull har befallt tjänsteflickorna
gå bort. Men Susanna sade: Hellre vill jag oskyldig bli gripen av människor än
synda mot Gud. Och så började hon ropa. Men de ropade också, och den ene
sprang för att öppna porten. Då kom gårdens folk, när det blev ett sådant
rop, och de gamle började ljuga på Susanna så att också tjänarna måste
skämmas, ty något så avskyvärt hade inte förut hörts om Susanna. Nästa dag
när folket hade samlats i Jojakims hus, så började de två gamla kräva att
Susanne skulle komma in, och när Susanna kommit in med sin släkt, stod de
två gamla upp, lade händerna på hennes huvud och började vittna så: När vi
var på tu man hand i kryddgården, så kom denna kvinna dit med två tjänsteflickor,
stängde och befallde tjänsteflickorna att gå ut. Då kom en ung man,
som hade gömt sig i trädgården och lade sig bredvid henne. Men när vi såg
en så avskyvärd handling i kryddgården, så sprang vi genast dit och fann dem
båda bredvid varandra. Och vi orkade inte hålla fast mannen, ty han var
alltför stark. Han stötte upp porten och flydde själv ut. Men denna kvinna tog
vi fast och frågade vad det var för en man, men hon ville inte bekänna det för
oss. Detta vittnar vi om.
Men folket trodde vad de två domarna och de gamla hade omtalat och
dömde Susanna till döden. Då ropade Susanna högljutt: Herre, evige Gud! Du
vet alla hemligheter. Du vet, att de två har vittnat falskt och ljugit på mig.
Jag måste dö, fast jag är oskyldig. Och alla som kände Susanna, måste
skämmas och gråta för hennes skull. Men Susanna tittade upp mot himmelen
och suckade, ty hennes förtröstan stod till Gud, då hon visste sig vara
oskyldig.
Och Gud hörde hennes bön. Ty då när folket skickade ut Susanna för att
dödas, så skaffade Gud fram en ung man, som hette Daniel. Han började
ropa och sade: Jag är oskyldig till detta blod. Då vände sig folket om och
frågade varför han talade så. Men Daniel stod upp mitt ibland folket och sade:
Har ni förlorat Israels stams förstånd, då ni dömer en Israels dotter, förrän ni
har undersökt om hon överhuvud är skyldig till denna gärning? Vänd om
tillbaka till tinget, ty de två har talat falskt mot denna kvinna. Då vände folket
om. Och de äldste sade till Daniel: Sätt dig här bredvid oss, eftersom Gud har
förordnat dig till ett sådant ämbete. Och Daniel sade: Ni ska skilja dessa två,
en åt vardera hållet. Jag ska lyssna till dem var och en på hans plats. Då de
två gamla hade hamnat på var sin plats, så kallade Daniel till sig den ene och
sade: Kom hit, du gamle bedragare! Kanske du idag ertappas med dina
ogärningar, som du förut har utfört. Tala nu om under vilket träd du har
funnit dessa två, då du säger dig ha sett denna kvinna bredvid en yngling?
Den andre svarade: Under ett lind-träd. Och Daniel svarade: Just så! Idag
kommer du säkert att bli ertappad. Guds ängel ska slita dig itu. Med din egen
lögn har du bundit dig själv. Då denne var borta, kom den andre. Daniel
sade: Ja väl, kom hit du av hedniska avkomma och inte av judisk släkt.
Skönheten har bedragit dig. Den köttsliga åtrån har gjort dig galen. Så har ni
häftigt brunnit i umgängelsen med Israels döttrar, och dessa har måst