TLUTS SUPTSASAH, - laestadiusarkivet

L. L. Læstadius: Tåluts Suptsasah Jubmela pirra ja Almatji pirra 1844
med dem, som du har dödat. Då stod Elia upp och gick sin väg och begav sig
ut i ödemarken och satte sig under ett enbärsträd. Och han bad där, att han
skulle få dö och sade: Det är nog. Så tag nu vara på mitt liv och låt mig dö.
Jag är inte bättre än mina förfäder. Och Elia insomnade under enbärsträdet.
Men Guds ängel kom och väckte upp honom och sade: Stå upp och ät!
Och han tittade upp, och mycket riktigt så hade en glödkaka och ett
vattenkärl blivit synligt vid huvudgärden. Och när Elia hade ätit och druckit,
så lade han sig åter ner och sov. Och Guds ängel kom åter till honom för
andra gången och sade: Stå upp och ät, ty du har en lång resa framför dig.
Så åt och drack Elia och vandrade med det mellanmålet utan avbrott fyrtio
dagar och fyrtio nätter ända till Guds berg. Det berget hette Horeb. Och han
kröp där in i en bergshåla och stannade där över natten.
Då kom Guds röst till Elias öra och frågade: Vad gör du här, Elia? Han
svarade: Jag har visat nit och stått fast på Herren Gud Sebaots sida. Ty
Israels barn har brutit ditt förbund, rivit ned dina altaren och dödat dina
profeter med svärd. Jag har ensam blivit kvar och de vill också ta mitt liv. Då
sade Gud: Stig upp på berget inför Gud. Och Guds kraft gick där förbi såsom
en stark storm, som bröt sönder berg och klöv itu klippor. Men inte var Gud
alls i blåsten. Efter blåsten skälvde marken. Men inte var Gud heller i detta
något, som skalv. Efter skalvet kom elden. Men Gud var inte heller i elden.
Efter elden kom en stilla blåst eller en lätt vind. Då skylde Elia sitt ansikte.
Och Guds röst frågade ännu för andra gången: Vad gör du här, Elia? Men han
svarade såsom förut. Då sade Gud: Gå tillbaka till staden Damaskus och
smörj Hasael till konung över Syrien, och Jehu, Nimsis son, till konung över
Israel och Elisa, Safats son, till profet i ditt ställe. Och det ska ske, att den
som med livet undkommer Hasaels svärd, den ska Jehu döda, och den som
med livet undkommer Jehus svärd, den ska Elisa döda. Och jag ska lämna
kvar sju tusen män av Israels stam, som ej har böjt sina knän för Baal, och
varje mun, som inte har kysst honom, ska bli räddad.
Därefter talade konung Ahab med en israelit, som hette Nabot, att han
för egen del skulle få Nabots vingård, men Nabot ville inte sälja sin vingård.
Då blev konungen bedrövad, vände tillbaka till sitt hem och lade sig att sova
på sängen, och inte heller maten ville ner. Då kom konungens hustru Isebel
till konungen och sade: Hur är det med dig, då du inte äter? Varför är du så
bedrövad? Då svarade konungen: Jag har talat med Nabot, att han skulle
sälja sin vingård åt mig, men han har vägrat. Då sade hustrun: Vilken och
hurudan konung är du i Israels rike, om du fördenskull ska komma i knipa?
Stå upp och ät och var lugn. Jag ska skaffa dig Nabots vingård.
Så skrev Isebel ett brev i Ahabs namn och förseglade brevet med Ahabs
sigill och sände brevet till de förnämsta och äldsta männen i Nabots hemort.
Och hustrun hade skrivit så i brevet: Ni ska kungöra en fasta och sätt Nabot
främst. Må så två Belials män komma, som ska vittna falskt och säga: Du har
smädat Gud och konungen. Så ska ni släpa ut Nabot och stena honom till
döds.
De förnämsta männen gjorde nu så, som Isebel hade skrivit i brevet. De
kungjorde en fasta och satte Nabot främst. Så kom två Belials män och
vittnade falskt: Nabot har smädat Gud och konungen. Då tog folket och förde
Nabot ut ur staden och stenade honom till döds. Och de lämnade