TLUTS SUPTSASAH, - laestadiusarkivet

L. L. Læstadius: Tåluts Suptsasah Jubmela pirra ja Almatji pirra 1844
Då kom alla höga män samman hos konungen och sade: Hör herre
konung! O, att Gud skulle ge dig ett långt liv. Vi har beslutat och funnit
lämpligt, vi alla furstar, herrar, huvudmän och ämbetsmän; om du skulle
utfärda en sådan kungörelse runt hela riket, att var och en, som under trettio
dagar begär eller beder gud eller människor om något och icke av dig, herre
konung, den ska kastas i lejongropen. Därför måste du, konung, bekräfta en
sådan kungörelse och skriva ditt eget namn under, för att ej någon ska ändra
den eller förvränga den, såsom persers och meders lag är, som inte någon
finner för gott att överträda. Då skrev också konungen sitt namn under. När
nu Daniel hörde, att en sådan kungörelse hade kommit, begav han sig till sitt
hus, öppnade fönsterna åt Jerusalem till och föll tre gånger dagligen på sina
knän, bad, tackade och prisade Gud, såsom han förut var van. Då kom
furstarna, hela hopen, och fann Daniel bedjande och prisande Gud.
Då begav sig furstarna till konungen för att klaga och sade: Har du inte
herre konung satt ditt namn under en sådan kungörelse, att var och en som
under trettio dagar beder och begär om något av Gud eller människor och
icke av dig, herre konung, han ska kastas i lejongropen? Konungen svarade:
Jo, det har jag, och persernas och medernas rätt ska ingen överträda. Då
sade furstarna: Daniel, en fånge av judisk släkt, bryr sig inte om dig eller vill
ha med dina bud att göra, fast du med ditt namn har stadfäst en sådan
kungörelse. Ty han beder tre gånger dagligen.
När konungen hörde detta, blev han mycket orolig, och försökte på alla
sätt hur han skulle kunna rädda Daniel och konungen tänkte därpå till dess
solen gick ner. Men de här fienderna till Daniel, furstarna, började ofreda
konungen med kungörelsen och sade: Du vet, herre konung, hurudan
persernas och medernas lag är. Inte någon får ändra sådana kungörelser,
som konungen har skrivit sitt namn under. Då måste konungen sända för att
hämta Daniel, och kastade Daniel inför lejonen i den djupa gropen. Och
konungen sade: Din Gud, som du för jämnan tillbeder, må hjälpa dig. Och de
bar fram en stor sten till lock över gropen, och den stenen förseglade
konungen själv med sin ring och med furstarnas ringar för att ej någon skulle
röra vid Daniel. Och konungen återvände till sin borg. Och den natten åt han
inget och inte heller kom det den natten någon sömn i konungens ögon.
Tidigt på morgonen, när det blev dag, stod konungen upp och gick
snabbt till den grop, där lejonen var. Och när konungen hade kommit till
gropen, så ropade han med klagande röst: Daniel, du den levande Gudens
tjänare! Har din Gud, som du oavbrutet tillbeder, kunnat rädda dig från
lejonen? Då svarade Daniel i gropen: Må Gud ge dig ett långt liv, herre
konung. Min Gud har sänt sin ängel, som har stängt igen lejonens svalg. De
har inte gjort mig någon skada, ty inför Gud är jag befunnen oskyldig. Och
jag har ej syndat något mot dig, herre konung. Då blev konungen glad och
befallde att Daniel skulle lyftas upp ur gropen. Och på hans kropp syntes inte
något sår, ty han hade trott på Gud. Därefter befallde konungen att de män,
som hade anklagat Daniel, skulle kastas in till lejonen jämte sina hustrur och
barn. Och innan de hade fallit till bottnen, rev lejonen itu dessa män och
smulade sönder dem jämte deras ben. Då sände konung Darius en sådan
kungörelse runt hela landet: Gud give er frid! Detta är min önskan, att i mitt
rike var och en ska frukta och tillbedja Daniels Gud, ty han är den levande