TLUTS SUPTSASAH, - laestadiusarkivet

L. L. Læstadius: Tåluts Suptsasah Jubmela pirra ja Almatji pirra 1844
mannen, fast konung Saul hade lovat sin egen dotter till den, som var villig
att strida med mannen på tu man hand och som förmådde döda honom.
Men David var då hemma med sin faders hjord. Då sade Davids fader
Isai till sin son: Gå och samtala med dina bröder på stridsplatsen, så att vi får
höra något om hur de mår och tag med dig matsäck för att de inte ska
hungra ihjäl där. Då gick också David till stridsplatsen, och när David kom dit,
så stod krigshärarna åter mot varandra. Och Goliat kom också dit nära Israels
folk och utmanade någon att strida med honom på tu man hand. Men David,
som hade samtalat med sina bröder, lade märke till mannen och frågade: Vad
ska den få som dödar den där filistéen? Då svarade några: Han ska få
konungens dotter till hustru, och konungen ämnar göra honom rik. Då sade
David: Om inte någon annan är villig, så är i varje fall jag villig att försöka
kämpa med den mannen. Vad är då den där oomskurne filistéen, då han ska
smäda Guds folk? Då började Davids äldste broder Eliab att gräla på David
och säga: Nog känner jag djärvheten i ditt sinne. Du har kommit hit för att se
på striden och din faders får har du lämnat i öknen. Gå då och uppför dig som
en karl! Men David svarade: Vad ont har jag gjort? Har jag utan att bli kallad
kommit hit? Och David vände sig till en annan man och sade såsom förut.
Då kom David inför konungen och sade: Inte må någon mans hjärta bli
förfärat för denna lilla sak; jag är i varje fall villig att strida med den där
filistéen.
Då svarade konungen: Inte förmår du väl strida med den mannen, ty du
är ännu ung och han är en gammal stridsman ända från ungdomen. Men
David sade: Jag var en gång och vallade min faders får i öknen; då kom ett
lejon och ryckte till sig ett får från hjorden. Då anföll jag lejonet och ryckte
fåret ur lejonets mun. Och då lejonet sprang emot mig, så grep jag tag i
skägget på lejonet och slog ner det till marken och dödade det där. Och så
gjorde jag också med björnen. Om jag har dräpt lejon och björn, så kan jag
säkert också göra något med den där filistéen, som har smädat den levande
Gudens folk. Han är då inte starkare än endera lejonet eller björnen. Och
David sade därtill: Gud, som räddade mig från lejonet och björnen, ska också
hjälpa mig mot filistéen. Då sade konungen till David: Du vet ju själv. Du får
pröva på. Och Gud vare med dig!
Då satte konungen på David en stridsrustning, en kopparmössa på
huvudet och ett (bröst-) kläde av koppar på bröstet. Och David band ett
svärd omkring sig och försökte gå. Men då David inte var van att ha sådana
ting, så sade han till konungen: Jag kan inte gå med dem, då jag inte har
vant mig. Och David tog av sig dessa stridsdon, tog en stav i handen och en
stenslunga, med vilken han var van att kasta stenar, utsåg åt sig fem släta
småstenar ur bäcken och lade dem i väskan; och då först började han gå mot
Goliat. Men då denne såg David komma emot sig med en stav, så föraktade
han honom och sade: Anser du mig för en hund eller vad för något, då du
kommer med en käpp? Och kom bara hit! Jag ska idag ge ditt kött åt fåglarna
under himmelen och åt djuren på marken. Då sade David: Du kommer mot
mig med svärd, spjut och sköld, men jag kommer i Herren Guds Sebaots
namn, vars folk du har smädat. Gud ska idag lägga dig under mig. Jag ska
dräpa dig och hugga av dig halsen, och filistéernas kroppar ska bli till föda åt
fåglar och djur, och varje land ska veta, att i Israel finns en Gud, och hela