TLUTS SUPTSASAH, - laestadiusarkivet

L. L. Læstadius: Tåluts Suptsasah Jubmela pirra ja Almatji pirra 1844
Därefter samlade Syriens konung Ben-Hadad sin krigshär och trängde på
staden Samaria från alla håll. Då blev det en stor hungersnöd på den platsen.
Och när Israels konung vandrade på muren, då utropade en kvinna: Hjälp
mig, herre konung! Då svarade konungen: Om Herren inte hjälper dig, hur
ska då jag hjälpa dig? Vad är det med dig? Då sade kvinnan: Denna hustru
sade till mig: Kom hit med din son. Vi ska äta upp honom idag. I morgon ska
vi äta upp min son. Så gav jag då min son och vi har kokat och ätit upp
honom. Så sade jag till den hustrun, när nästa dag kom: Kom då hit med din
son också. Vi ska äta upp honom idag. Men hon gömde undan sin son. När
konungen hörde detta ur kvinnans mun, blev konungen själv förskräckt, rev
där på muren sönder sina kläder och sade: Må Gud göra mig det och det, om
huvudet på Elisa, Safats son, idag inte ska trilla av halsen. (Konungen
misstänkte att det var Elisas skuld, att fienden ansatte staden, varigenom det
blivit en stor hungersnöd).
Men Elisa var då i sitt hus, och de gamle satt bredvid honom. Då sade
Elisa till de gamle: Har ni sett hur denne mördaren (konungen) har sänt hit
och ämnar taga huvudet av mig? Stäng igen dörren, då budbäraren kommer,
och kläm fast honom ordentligt i dörröppningen, ty hans husbondes fötter
dånar efter honom. Och medan Elisa yttrade dessa ord, så kom också
konungens förkörare och sade: Se nu, vilken stor plåga som kommer från
Gud. Vad gott ska jag mer vänta av Gud? Men Elisa sade: Hör Guds ord! Så
säger Herren: I morgon vid denna tid ska en skäppa full med vitt mjöl kosta
en sikel vid Samarias port och två skäppor korn en sikel. Då svarade en
furste, som höll konungen i handen: Om Gud också skulle öppna himmelens
fönster, varifrån skulle ett sådant överflöd komma? Då sade Elisa: Du ska se
det, men själv ska du inte äta något.
Då var det utanför porten fyra män, som hade blivit angripna av spetälska.
De rådslog sinsemellan: Om vi stannar kvar här, så tar döden oss här, och
om vi går in i staden, så är det död och hunger där. Må vi hellre bege oss till
syriernas läger. Om de låter oss leva, så lever vi, men om de dödar oss, så är
vi dödade. Så begav sig alltså männen bittida om morgonen till syriernas
läger. Och när de kom till de ytterst liggande tälten, så var det inte något liv
där. Gud hade nämligen om natten skrämt fienderna. De hade hört krigshärar
larma och trott, att Israels konung hade begärt att något annat rikes
konungar skulle strida emot dem och därför hade syrierna i en sådan förfäran
begett sig på flykt och lämnat materialen tillsammans med tälten. Då sade de
män, som hade råkat ut för spetälskan: Låt oss gå till konungen med
underrättelse. Men konungen sade: Kanske syrierna endast ligger och lurar
på oss, när de vet, att hungern är i färd med att döda oss. Andra åter sade:
Må några gå för att se, om det verkligen är sant, att syrierna har flytt. Och
när de gick för att se, så var trakten full av kläder, som syrierna hade kastat
bort under flykten. Då begav sig Israels folk ut ur staden och samlade ihop all
den material, som fienderna hade lämnat: hästar, kläder, mjöl och alla slags
varor. Då först fick Israels barn ett stort överflöd, och en skäppa full med rent
mjöl kostade en sikel och två skäppor korn kostade också en sikel vid
Samarias port, såsom gudsmannen hade sagt dagen innan. Och den furste,
som dagen innan sagt: Om också Gud skulle öppna himmelens fönster,
varifrån skulle det komma ett sådant överflöd? den mannen blev nedtrampad