TLUTS SUPTSASAH, - laestadiusarkivet

L. L. Læstadius: Tåluts Suptsasah Jubmela pirra ja Almatji pirra 1844
Guden, som förblir i evighet och hans rike tar aldrig slut och hans kraft varar
till evig tid. Han är en frälsare, som räddar ur all nöd och fara. Han ensam gör
tecken och under i himmelen och på jorden.
Sjuttiosjunde stycket. Daniel bevisar for konungen avgudarnas
bedräglighet och förgänglighet.
I staden Babel fanns en avgudabild och bilden hette Bel. Till honom
måste man varje dag offra mjöl, får, vin och allt slags mat. Konungen själv
tillbad den bilden. Men Daniel tillbad sin egen Gud (som har skapat himmel
och jord). Då sade konungen till Daniel: Du tillbeder ju inte Bels bild? Daniel
svarade: Jag tillbeder inte avgudar, som är gjorda med människohänder. Jag
tillbeder den levande Guden, som har skapat himmel och jord, och han är
Herre över allt levande. Då sade konungen till Daniel: Anser du då inte Bel för
en gud? Ser du då inte, hur mycket han äter och dricker varje dag? Då log
Daniel och sade: Låt dig inte bedragas, herre konung! Denne Bel är inuti inget
annat än lera och utvändigt koppar, och han har ännu inte ätit något. Då blev
konungen vred och kallade till sig Bels präster och sade: Om ni inte omtalar
för mig vem det är som äter upp offren, så ska ni dö. Men om ni förmår
bevisa, att Bel är den, som äter upp offren, så ska Daniel dö, ty Daniel har
smädat Bel. Då sade Daniel: Det må vara så, herre konung.
Men Bels präster var sjuttio män förutom kvinnor och barn. Då sade Bels
präster till konungen: Vi ska alla gå ut från Bels hus och konungen själv ska
få bära dit offren och stänga dörren. Om du i morgon, när du kommer hit,
finner, att Bel inte har ätit upp det alltsammans, så vill vi gärna dö. Men om
Bel har ätit upp alltsammans, så ska Daniel dö, som har ljugit på oss. När nu
Bels präster hade gått ut, satte konungen fram mat åt Bel. Daniel åter tog
aska och kastade omkring på golvet (så att man skulle se spår, om någon
vandrade där inne i rummet). Därpå gick konungen och Daniel ut och
konungen själv stängde dörren och förseglade därtill dörren med sin egen
ring.
Tidigt på morgonen kom konungen och Daniel dit och konungen frågade:
Är inseglet helt? Daniel svarade: Ja, herre konung. Och när de hade öppnat
dörren, så såg konungen, att all den mat, som konungen på kvällen hade satt
fram åt Bel, var slut. Då trodde konungen, att den kopparbild (Bel), som stod
där, hade ätit upp maten. Och konungen ropade högljutt: Bel! En mycket stor
Gud är du och i dig finns ingen bedräglighet. Men Daniel tog konungen vid
handen och befallde honom att titta på golvet och frågade: Vems fotspår är
det här? Konungen sade: Jag ser fotspår av män, kvinnor och barn. Bels
präster hade nämligen i hemlighet gjort ett hål under marken, varigenom de
på natten smög sig in i Bels tempel och åt upp maten. Då blev konungen vred
och tvingade prästerna att visa de hål, varigenom de hade brukat smyga sig
in. Och konungen befallde att prästerna skulle dödas, men Bels bild lämnade
han åt Daniel. Han tog och krossade bilden och dess tempel.
Ett djur återigen, som man också höll för en gud, liknade en orm och var
stort som en häst. Det var den förskräckliga ödlan och kallades Draken. Och
konungen sade till Daniel: Hur är det? Anser du även denne för en koppar-