TLUTS SUPTSASAH, - laestadiusarkivet

L. L. Læstadius: Tåluts Suptsasah Jubmela pirra ja Almatji pirra 1844
tillbedja Herren. Om han svarar med eld, så må Herren vara Gud. Då svarade
hela folket: Det är rätt, och må så ske! Och Elia sade till Baals profeter: Ni må
först ta den ena baggen, ty ni är många och tillbed er gud. Ni ska inte tända
eld på veden.
Då tog alltså Baals män en bagge och började bedja till sin avgud från
morgonen ända till middagen, och de sade: Hör oss, Baal! Och de sprang runt
altaret, såsom deras sed var. Men där var ingen röst och inget hördes. Vid
middagstid började Elia håna Baals män och sade: Ropa högt! Kanske er gud
ligger och sover, så att han vaknar. Kanske han sitter och tänker på något
eller har något arbete för sig, därför hör han inte. Då började Baals män att
ropa högt och ristade sig med knivar i sitt eget kött, så att blodet rann längs
kroppen. Men det hördes ingen röst eller något svar därifrån.
Efter middagen, så spisofferstiden var inne, sade Elia till folket: Kom hit
til mig! Då församlade sig folket kring Elia. Och han lagade Guds altare, som
var sönderslaget, tog tolv stenar efter det antal, som det var av Jakobs
söners släkt, åt vilka Gud hade sagt: Ditt namn är Israel. Och Elia gjorde ett
altare åt Guds namn. Och han grävde en grop runt altaret, travade upp ved
på altaret, styckade baggens kropp och lade köttstyckena på veden och
befallde dem att tre gånger hälla vatten på veden, fyra halvfat varje gång. Då
blev veden våt och gropen runt altaret blev full av vatten.
När nu spisofferstiden var inne, så stod profeten Elia upp inför folket och
sade: Herre, Abrahams Gud: Låt det just denna dag bli uppenbart, att du är
Israels Gud och jag, din tjänare, har gjort det i kraft av ditt ord. Hör mig, min
Herre, så att detta folk skulle förstå, att du Herre är Gud, så att du sedan
skulle omvända deras hjärtan. Då föll Guds eld från himlen och brände upp
veden och altarets stenar och jorden och vattnet, som var i gropen. Då föll
folket ned till marken och sade: Herren är Gud. Herren är Gud.
Men Elia sade: Tag fast Baals profeter, för att ingen enda ska slippa
undan. Och han förde Baals profeter till bäcken Kison och dödade dem där.
Därefter steg Elia upp på berget, satte sig ner på marken och böjde sitt huvud
ned mellan knäna. Och han sade till en tjänare: Gå upp på bergstoppen och
spana ut mot havet. Då gick tjänaren och sade: Det syns ingenting. Elia sade:
Gå ännu sju gånger och spana ut mot sjön. Och sjunde gången sade
tjänaren: Se, ett moln stort som en hand stiger upp ur havet. Då sade Elia:
Gå genast till konungen och befall honom att spänna för sin vagn och köra
hem, för att inte regnet ska hinna upp honom. Och förrän man lade märke till
det, hade himlen blivit svart av moln och det blev ett häftigt regn.
Sextiofemte stycket — Profeten Elia flyr långt bort, när
konungens hustru vill döda honom, kommer ännu en gång
inför konungens ögon, och till sist tar Gud honom levande
upp till himmelen.
Men konung Ahab berättade för sin hustru, hur Elia hade dödat Baals
profeter. Då befallde Isebel någon att hälsa till Elia och hotade: Må gudarna
göra mig det och det, om jag inte i morgon vid denna tid gör med dig liksom