TLUTS SUPTSASAH, - laestadiusarkivet

L. L. Læstadius: Tåluts Suptsasah Jubmela pirra ja Almatji pirra 1844
Då sade Gud till Noa: Gå ut ur arken, du och din hustru och era söner
och deras hustrur och fåglarna och fyrfotadjuren och alla andra levande
varelser, som har bott med dig i arken. Och Noa gjorde ett altare åt Herren
och tog av alla slags fyrfotadjur och fåglar, som var ätbara, och offrade ett
brännoffer åt Gud. Och Gud tyckte om detta och sade i sitt hjärta: Jag ska
inte mer förbanna jorden för människornas skull, ty människohjärtats lust är
ond ända ifrån ungdomen. Jag ska ej hädanefter förgöra allt, som andas. Så
länge världen står ska ej heller upphöra sådd och skörd, köld och hetta,
sommar och vinter, dag och natt.
Och Gud välsignade Noa och hans söner och sade: Var fruktsamma,
föröka er och uppfyll jorden! Allt som rör sig på jorden må vara er till föda.
Endast rått kött med dess blod ska ni inte äta, ty jag vill hämnas en
människas blod på var och en. Varje människa, som utgjuter blod, hennes
blod ska utgjutas av en människa.
Och jag sluter ett förbund med dig och med dina barn efter dig, ty jag
ska händanefter aldrig mer utplåna alla levande varelser genom en
vattenflod. Och i molnen sätter jag nu min båge, som ska vara er till ett
tecken. Då jag låter molnen fara fram över jorden, ska ni se på den och
minnas det förbund, som jag har slutit med allt levande till evig tid. Och Noa
levde ytterligare 350 år efter floden.
Sjätte stycket. Språken blandas med varandra.
När människorna efter floden förökade sig och Noa och hans söner var
döda, började de göra sig en sådan bergstopp, som skulle nå ända upp till
himmelen liksom till ett minne åt kommande släkten, så att dessa skulle se
vilka stormän de varit som kantänka förmått bygga något så stort. Och för att
de ej skulle spridas omkring på jorden, om de råkade avlägsna sig för långt
från varandra, sade de sinsemellan: Låt oss ta stenar och göra en sådan höjd,
som ska nå anda upp till himmelen, så att de som lever vidare ska minnas av
vilken ryktbar släkt de har kommit.
Då steg Gud ned från himmelen för att se vilket fåfängt arbete
människorna hade börjat utföra. Men då fanns det bara ett enda språk på
jorden. Och Gud sade: Se, det ar bara en enda folkstam och ett enda språk
bland dem alla, och de har börjat ett sådant fåfängt arbete, som de kanske ej
tänker upphöra med: låt oss därför ta och blanda om språken, så att de ej
längre förstår varandra. Så blandade Gud om språken. Och då de inte mer
förstod varandras språk, måste de upphöra med det fåfänga arbetet och bege
sig var och en åt sitt håll. Och så skingrades människorna omkring på jorden.
Och platsens namn, där de börjat stapla upp en sådan stor hög stenar, kallas
Babel, därför att Gud på den platsen blandade om språken.
Sjunde stycket. Om Abraham.
Sedan Gud hade blandat om språken och människorna måst avlägsna sig
var och en åt sitt håll, började de överge Gud och dyrkade avgudar. Somliga