De bygde Internet.indd - Sunet

76
de byggde internet i sverige
kurrensutsatt men inte infrastrukturen. Stokab har visat att det är lönsamt att
bara sälja utrymme på fibern. Vi skulle ha ett hela Sverige-Stokab. Nu gör
varje kommun på sitt sätt och det är fullständigt omöjligt att hantera.”
Ett Internetmuseum
Förutom sin egen datorpark på Rosenlundsgatan hade Peter Löthberg skapat
ett datormuseum på KTH. Genom datorrådet ordnades pengar för att demonstrera
de föremål som han sparat eller införskaffat. Till exempel skickades en
legendarisk DEC-dator som skulle skrotas i USA över Atlanten till KTH.
Yngve Sundblad ansträngde sig till det yttersta för att ordna en hall. Det fanns
en under gården framför Sing Sing (en byggnad med gångar som löpte som
balustrader) som Peter Löthberg förklarade sig nöjd med. Den var på 340
kvadratmeter och byggdes ut med åtta kylanläggningar.
Per Eriksson var operatör på QZ och aktiv i Dataföreningen Stacken. Han
kommer ihåg ansträngningarna för att få hallen klar.
”Jag jobbade varenda kväll i två års tid. Vi tänkte inte på vad vi höll på med.
Det var en ofantlig lokal att leka i som KTH upplät. Stacken fick en stordator
från Finland, som vi lärde oss programmera om nätterna. Vi rev datorhallar
på stan för att få dit prylar och ställde dit alla DEC-datorer. Det slet
på oss både fysiskt och psykiskt och relationerna mellan Peter Löthberg och
Stacken grusades. Oj, här sitter vi med en datorhall, det var vansinnigt, skogstokigt.
Vem skulle sköta den? Vi skulle få industri-elpriser, men fick vanlig
taxa. Datorerna var som värmeelement, de drog fruktansvärt mycket el.”
Det gick inte att få fram pengar till driften. Inte ens Digital var villiga att
sponsra museet. Lokalen återställdes för möbellager mm cirka 1997.
Peter Löthberg menar att man hade kunnat låta installationen stå. Det som
kostar pengar är allt runtomkring, kraft, kyla etc. Om det inte fanns pengar
till ström, kunde man ju köra vid högtidliga tillfällen.
Per Eriksson är skeptisk till datormuseum. ”Det krävs väldigt mycket för att
entusiasmera museibesökare. Det behövs mekanik och reservdelar som inte
finns längre. På QZ fanns folk från Digital som skötte datorerna och kommunikationen
kostade flera 100 000 kronor om året.”
Yngve Sundblad minns att Löthberg hade kastat ögonen på en annan, friliggande
verkstadslokal som dåvarande rektorn, Gunnar Brodin, pekat på som
en möjlighet. Enligt Peter Löthberg skulle hans kontakter med Svarthålsforsens
ledning göra det möjligt att tanke elektricitet nästan gratis från en transformator
intill. Men därav blev intet. Sundblad förstår att Peter Löthberg är