klicka här för att öppna - fritenkaren.se

frågan om att den är ett imponerande mästerverk i all sin skickligt utstuderaderyslighet, men ett sådant rysligt mästerverk får man inte skriva vid så unga år utan attdet måste hämna sig.Dostojevskijs tredje roman är ett fragment som heter "Njetotjka Njezvanova”, ettnamn som är så ryskt att det nästan inte går att uttala. Njetotjka är i själva verket ettdiminutiv av Anna, och det är hon som skriver romanen om sig själv, ett typisktromantiskt grepp, som vi tidigare sett exempel på hos bland annat Frederick Marryat(”Valerie”): den manlige författaren vågar ha djärvheten att identifiera sig med enkvinnlig huvudroll. Det är mera djärvt och utmanande än motsatsen (Emily Brontë i”Wuthering Heights”).Fragmentet omfattar sju kapitel, men de som har gått till litteraturhistorien är de treförsta, i vilka Njetotjka berättar om sin styvfar, den supige violinisten Jefimov. Denpsykologiska skildringen av detta gradvisa mänskliga förfall hör till det ypperstaDostojevskij har skrivit. Jefimov är misslyckad som musiker, spriten har förtärt hanstalang, och ju mer misslyckad han blir, desto mer övertygad blir han om att han är denbäste i världen. Alla omständigheter i hans fall är ytterst intressanta, men denintressantaste detaljen är hans förhållande till hustrun. Han anklagar henne för att hakommit emellan honom och hans musik och för att ha förstört musiken för honom, ochhan längtar öppet efter hennes död för att då, som han tror, äntligen kunna bli fri ochensam med sin musik igen. Men när hon dör innebär det i själva verket det definitivaslutet för honom både som musiker och människa.Det är Njetotjka själv som är den enda försonande faktorn i hans liv. Hon älskar sinstyvfar mer än sin mor, och när han inte längre själv kan stjäla pengar från hustrun ärdet Njetotjka som gör det för honom. Hon försöker förstå honom i hans dilemma, ochhon kommer så långt att hon förstår att Jefimov trots allt är något av vad han menar sigvara. Men inte heller hon förstår den besatte fadern helt och hållet.Dostojevskij har uppenbarligen skrivit historien för att själv utrannsaka var gränsengår mellan genialitet och självbedrägeri och om genialiteten har någotexistensberättigande. Han närmar sig Jefimov kritiskt och analytiskt, alla hans svagheteroch avigsidor blottas hänsynslöst, men samtidigt framhålls även ständigt att modernändå älskar sin misslyckade parasit till make, och berättelsens mest djupt träffandeingrediens är det bitterljuva förhållandet mellan styvfadern och flickan. Jefimov forståratt flickan delvis förstår honom, och detta utnyttjar han hänsynslöst samtidigt som hanjust därmed stegrar sin egen tragedi och flickans kärlek till honom. Ju mer hon älskarhonom, desto mer visar han att hon inte älskar honom tillräckligt efter förtjänst.…Musiken som ond cirkel och narkomani? Ett outslitligt ämne och problem somredan Homeros introducerade genom sirenernas fördärvbringande underbara sång.Efter berättelsen om Jefimov och sina föräldrars död får Njetotjka det bättre, men såblir också handlingen tråkigare. Den förblir dock intressant alltigenom även om manmisstänker att Dostojevskij börjar att hemfalla åt att skriva mer automatiskt och mindreengagerat. Då avbryts han efter det sjunde kapitlet av en drastisk förändring i hans liv.Som alla ryska intellektuella 1849 är han hegelian och socialist, och vid entillställning har han högläst en socialistisk pamflett. Då blir det razzia i lägenheten, allaarresteras, och han sätts på fästning i väntan på dom. Snart kommer den avkunnadedödsdomen, och ett antal intellektuella förs till ett torg för att skjutas. De dömda ärbundna och väntar bara på arkebuseringen med förbundna ögon när det hela avbryts aven benådning: samtliga socialister har benådats till livstids fängelse i Sibirien i stället.Därmed inleds Dostojevskijs elvaåriga begravning levande i Sibirien.10