klicka här för att öppna - fritenkaren.se

det är i samarbete med denne som Dickens blir skådespelare i en pjäs av Collins. Dettainspirerar honom till att inleda sin verksamhet som offentlig uppläsare av sina egnaverk, som med åren urartar till ren hälsovådlig enmansteater. 1858 kommer krisen:under ett framförande av Collins' pjäs förälskar sig Dickens i den 30 år yngreskådespelerskan Ellen Ternan. Han inleder ett förhållande med henne fastän han är giftoch har tio barn, och det blir skandal, som slutar med att hustrun lämnar hemmet,hennes syster stannar kvar och tar hand om Dickens och hans familj, och med EllenTernans familj får sålunda Dickens tre hushåll att försörja. Till allt detta kommer bråketmed Thackeray.Den ödesdigra "Yatesaffären” var egentligen en högst obetydlig bagatell, och ändåblev det troligen den som definitivt ramponerade den hårt ansträngda Dickensfirman igrunden. Thackeray och Dickens hade aldrig varit vänner, men de hade alltid stått påsamma nivå, beundrat varandra, skrattat åt varandra, kritiserat varandra, lärt avvarandra och framför allt respekterat varandra. Även om de knappast konkurrerade ompubliken, som var lika begeistrad i dem bägge, så kompletterade de dock varandra, såatt den ena kom när den andra gick, och den andra kom tillbaka när den ena behövdedra sig tillbaka. Båda var framstående medlemmar i den tidens främsta litterära klubbGarrick Club, och i denna klubb förekom även en viss skådespelarson ochskvallerjournalist vid namn Edmund Yates.1858 inträffar den offentliga skandalen med Dickens' 30 år yngre älskarinna ochhans skilsmässa, vilken skandal han själv offentligt förstorar med att skriva förstasidors-artiklarom saken. Denna storm är redan över när Yates publicerar ett nidporträttav Thackeray. Thackerays intressanta reaktion är att dra den logiska slutsatsen att Yatesbaserar sina uppgifter på vad han har hört i Garrick-klubben varför han framförklagomål inför klubbens styrelse. Yates' reaktion på det blir att vädja till Dickens, somtar Yates i försvar. Dickens hävdar att Yates i sin nidartikel inte nämnt klubben och attdärför klubben är fri från ansvar.Men skadan är redan skedd. Vad Thackeray har gjort är att ifrågasätta Dickens'respektabilitet. Det har ingen annan vågat göra. Alla som följt med i Dickensskandalenhar blivit pinsamt berörda, men ingen har vågat ifrågasätta Dickens' respektabilitet. Detär vad Thackeray ensam av alla vågar göra (mellan raderna) med att ifrågasättaGarrickklubbens anseende, och han gör det på ett så fint sätt att den enda som skadas ärDickens, som är den ende som själv märker det och känner det. Därför blir skadan såobotlig.Thackeray är då själv färdig som författare, vet om det och har bara fem år kvar attleva. Denna osynliga torpedering under vattnet av Dickens' respektabilitet är kanskeThackerays sista litterära bragd: han har ramponerat världens berömdaste författare igrunden och vet om det och kan därför dra sig tillbaka med sin respektabilitet i behåll.Om han hånler dessutom så är detta hånleende lika osynligt som torpeden var.Efter 1858 blir Dickens aldrig mer densamme. Hans liv efter detta år är ett ständigtsjälvdestruktivt rasande ner i ett svart hål av ödslighet. Han har förlorat sig själv, och isin desperata hetsjakt för att återfinna vad han förlorat överanstränger och konsumerarhan sig själv. Under sina sista tolv år fullbordar han endast "Två städer", "Lysandeutsikter" och "Vår gemensamma vän", och av hans 14 stora romaner är dessa tre de endautpräglat tragiska.I vår behandling av Dickens skall vi lämna de alltför välkända, alltför högt älskadeoch alltför upprepat behandlade romanerna "Pickwick-klubben", ”Oliver Twist","Nicholas Nickleby", "Den gamla antikvitetshandeln", ”En julsång på prosa", "DavidCopperfield” och "Två städer" åsido för att i stället se vad vi kan finna i de mera okända21