klicka här för att öppna - fritenkaren.se

Men allt detta romantiserande är bara vackra menlösa kulisser för romanensverkliga metafysiska upprullning av ett allegoriskt universum bestående av ensymbolisk odyssé under oupphörligt filosoferande med den märklige Sokrates-Salomoliknandesatyren Babbalanja som ordförande i båten. Hans plötsliga uppdykande iromanen är dess mest verkningsfulla skede då han egentligen är romanens endabetydande karaktär. Han är romanens representant för hela den polynesiskamentaliteten och filosofin i dess mest koncentrerade och förädlade form. Redan i"Omoo" mötte vi denne saktmodigt fatalistiska vishet hos Tahitis urbefolkning ochsumman av deras Credo: "Havet skall rulla för evigt, och vindarna skall alltid vina iträden, men mänskorna skall obemärkt försvinna." Hos Babbalanja formuleras sammafilosofi sålunda: "Om naturen inte är emot oss, så är hon dock ej heller för oss."Med Babbalanja som vår eskorterande Vergilius omkring i Mardishäpnadsväckande arkipelag överskrider romanen alla gränser för den konkretaverkligheten. Vad arkipelagen Mardi visar sig vara är en allegori över hela världen. Debesöker där enskilda öar som Dominora, den dominerande ön (Storbritannien), Vivenza,den mest levande ön (Amerika), Franko, Zandinavia, Jutlanda, Tutoni, Ibeereea,Muzcovy och Vatikanna bland andra mera okända trakter, och de stiftar slutligenbekantskap med ön Serenia som behärskas av Alma (Kristus), var Babbalanja uppgiverall sin säregenhet för att omfatta denna Alma, och det är det sista vi hör av denunderbare och underhållande vishetsläraren Babbalanja, en på sitt sätt lika intressantkaraktär som kapten Ahab och Shakespeares professionella narrar.Allegorin är inte satirisk eller elak utan snarare tvärtom: det polynesiska paradisetMardi blir liksom hela världen inpressat i ett vackert och idealiserat dockskåp. Längstgår metafysiken i kapitel 97 "Tro och kunskap", där Melville spränger även tidens ramaroch låter hela världshistorien uppgå i en evighet som ryms i nuet och som alltsammansupplevs av jaget. Här står Melville märkligt nära Schopenhauer och Nietzsche.Skillnaden är att Melville inte tar sig själv på fullaste allvar.Romanen är alltså en exotisk blandning av äventyr och romantik, allegori ochparodi, salomonisk vishet och metafysik och allt detta utan gränser och i skrymmandeproportioner. Vad menade Melville egentligen? Kanske svaret ligger i de sista radernaav kapitel 169:"Om efter alla dessa prövningar det absoluta dock ej skulle nås är det dock bättre attförgås i de oändliga djupen i sökandet därefter än att flyta vid allmänna vulgärastränder, och om jag skulle göra skeppsbrott, o gudar, så låt det bli ordentligt."I denna bok har han ännu ej lyckats göra skeppsbrott, ty därtill är den för vackertskriven: långa partier är rent jambiska. Dock varnade hans förläggare honom för attförsöka ge sig ut på sådana metafysiska äventyr igen. "Håll dig till verkligheten, ochstanna på jorden!" manade kritikens och publikens pekfingrar, varför Melville för attblidka dem lydde deras råd i de betydligt lättsammare och mindre ambitiösa "Redburn"och "White-Jacket" - för att tyvärr därigenom aldrig mer återvända till Söderhavet.Är Melville omänsklig?"Vit-jackan - eller livet på en örlogsman" är väl författarens kärvaste, mest realistiskaoch mest disciplinerade roman. Den är i själva verket Melvilles version av sinbeundrade Danas "Två år för om masten" - samma nakna realism, samma personligaödmjukhet och försynthet, samma sorts konfrontationer och dramer och sammasensmoral.67