klicka här för att öppna - fritenkaren.se

sådan sak som att Dickens förändrade slutet fyra gånger måste bereda forskaren enavgrund av bryderier. I det första slutet gifter Estella om sig med en doktor och intemed Pip. Det andra slutet är det som har blivit det officiella: Pip ser inte längre skugganav en möjlighet att mera skiljas från henne, ett slut som kollegan och vännen Bulwer-Lytton övertalade Dickens till att etablera. Även om detta slut är vackert var Dickensinte nöjd: i en variant var det inte så säkert att Estella och Pip fick varandra, och i denmest dunkla varianten ser inte Pip "skuggan av det avsked som sedan följde". Vadmenade Dickens egentligen? Troligen visste han inte själv vad han egentligen ville fåslutet till.Låt oss därför inte följa Dickens i hans trevande i blindo utan i stället koncentreraoss på fakta, som advokaten Jaggers hade uttryckt det. Vad som starkast slår varje läsareav denna roman, när han jämför den med alla Dickens' tidigare, är hur mycket mognareDickens plötsligt har blivit, hur mycket mer personliga denna romans karaktärer är motalla Dickens' tidigare, och vilken påtagligt högre dramatisk kraft denna roman har somingen av de tidigare har.Nästan samtliga gestalter i Pips stora förväntningars värld är oförglömliga. MissHavisham, den eviga bruden, som lever instängd i total tidlöshet som ett spöke, ärsamtidigt mera spöklig än alla Dickens' tidigare spöken, mera kvinna än alla Dickens'tidigare kvinnor och mera konkret tragisk än någon av Dickens' tidigare offer. Hon äricke av denna världen och samtidigt den kanske mest påtagliga och storslagetövertygande kvinnogestalten i hela den engelska litteraturen. Endast lady Macbeth ärlika tragisk och storslagen.Advokaten Jaggers är en annan lika gåtfull som påträngande person i sin realistik.Han vet mer än alla andra men vi får aldrig veta vad han vet, han är fruktansvärd i sinmakt, och till och med hans kompanjon Wemmick darrar för honom, men handemonstrerar aldrig sin makt. Han bara så att säga "vibrerar" den på ett sågenomträngande sätt att varje realpolitisk läsare måste beundra honom och kanske lärasig av honom.Smeden Joe är egentligen romanens enda verkligt goda mänska, samtidigt som hanär den enda som är så dum att han inte själv vet om det. Endast den totala godheten,hederligheten och pålitligheten kan vara så dum som Joe är. När alla andra sviker är detdumheten som ensam ställer upp vid Pips sida under hans sjukdom, och när Pip blirbättre lämnar dumheten honom: den har fyllt sin funktion och går som en god osynligtomte över till nästa gård.Men den karaktär som mest präglar hela romanen, som ger den dess dramatiskakraft och gör den så storslagen är straffången Abel Magwitch. Hans liv är ett helvete,har alltid varit ett helvete och slutar även i helvetet. Ändå har hans uppoffringar,ansträngningar och goda vilja varit större än alla de andras i romanen.Hans saga är skriven mellan raderna, och med den sagan är det som Dickens härvinner sin plats i evigheten. Abel Magwitch börjar stjäla redan som pojke för att klarasig, åker fast och blir sedan aldrig mera fri från lagens stämpel på honom som brottsling.Under ett flyktförsök påträffar han en liten pojke på en kyrkogård. Denne gosse hjälperhonom. Gossen ger honom mat och en fil att befria honom från järnbojorna med. Nästadag åker rymlingen fast, men han glömmer aldrig den lille gossen som hjälpte honom.När han sedan deporteras till Australien på livstid är det gossens minne som hållerhonom vid liv. Det minnet blir hans livs enda ljuspunkt, och för det lilla ljuset börjar hanleva allenast. Han arbetar hederligt i Australien och bygger upp en förmögenhet, ochgenom sin advokat i London (Jaggers) gör han den föräldralösa gossen till sin myndlingoch arvtagare utan att själv ge sig till känna. Det går 10-15 år innan han riskerar livet för33