klicka här för att öppna - fritenkaren.se

Huvudpersonen kallas för "Vitjackan" och är romanens jag. Han skildrar sintjänstgöring som matros på ett amerikanskt örlogsfartyg på dess resa runt Kap Hornhem till Nya England. Flera andra underbara karaktärer förekommer ombord såsomkamraten Jack Chase, en idealisk sjöman och engelsman, som är en verklig person ochsom Melville långt senare tillägnar sin sista roman "Billy Budd", och den oförglömligeflottkirurgen Cuticle. Skildringen kulminerar med uppehållet i Rio de Janeiro, och det ärdär som kirurgen Cuticle får operera.Episoden omfattar bara fem kapitel av romanens 93, och likväl är dessa fem kapitelstörre än hela romanen, ty här skildrar Melville sin verklighet som allra naknast ochkärvast. Han klär i själva verket här av hela den etablerade naturvetenskapen alltinklusive det sista fikonlövet.Ibland kommer man inte ifrån att Melville påvisar vissa betänkliga drag hos sigsjälv. I "Mardi" låter han den vackra Annatoo, den sympatiske Samoa och sin allra bästevän Jarl alla omkomma utan att han ens verkar sörja dem. De bara försvinner urromanen med liksom bara en ursäktande liten dödsnotis. I "Moby Dick" offrar han allautom sig själv, och många går därigenom orättvist under och framför allt den ädlestyrmannen Starbuck. Melville verkar understundom ha smittats av den polynesiskalikgiltigheten för mänskligt liv, och detta avger en smak som är oangenäm i det att denluktar omänsklighet.I "White-Jacket" får vi i detalj följa hur flottans kirurg Cuticle fullkomligt känslolöstskär av en skadad matros hans ben i en amputering medan matrosen ligger och dör.Och vad värre är: Cuticle gör det hela till en uppvisning för sina kolleger. Han till ochmed erbjuder någon av dem privilegiet att få applicera bensågen bara för att till sluthävda deras inkompetens och sin egen briljans.Men hela denna scen är inte bara omänsklig. Den är ett bitande cyniskt avslöjandeav den etablerade läkarvetenskapens mentalitet. Kirurgen är som en skådespelare somstruntar i vad det är för roll han spelar och vad det är han måste göra i rollen bara hanfår publiken med sig. Det är något av samma skådespeleri som när Nero sjunger omTrojas fall inspirerad därtill av det brinnande Rom. Kirurgen struntar i sitt ansvar överpatientens liv bara han väcker beundran för sin operation. Och sin största effekt påläsaren gör denne fullkomligt kallhamrade läkare när han vid budskapet om patientensdöd lika oberört som tidigare säger: "Ja, det trodde jag nog också att han skulle göra."Men de andra läkarna förblir betagna av hans kirurgiska skicklighet, det vet kirurgen,och därför struntar han i om patienten lever eller är död.Det är hela naturvetenskapen i ett nötskal sådan som den blev under 1800-talet: jumera perfekt, etablerad, tekniskt ofelbar och oantastlig den blir, desto mer fjärmar densig även från allt mänskligt. Patienten får inte själv bestämma om han vill låta sig bliamputerad eller inte, kirurgen vill personligen amputera honom bara för att visa deandra att han kan det, därför smickrar han deras vetenskapliga fåfänga till att utverkaderas tillåtelse för honom att operera, det är i själva verket bara en av de andra som gerett halvt samtycke därtill, och detta enda halva samtycke får kirurgen att verka somallas samtycke. Det hela är en lika fantastisk kupp som Richard III:s manipulationer föratt genom Buckingham tillskansa sig makten genom hädiskt hyckleri.Melville måste ha upplevt detta själv, och det måste ha påverkat hela hansmänniskosyn i farligt negativ riktning. I följande kapitel för han på tal indianer som hansett bära människohänder som troféer vid bältet. Han gör icke jämförelsen mellankirurgens stolt uppvisade avamputerade ben och kannibalens troféer tillmänniskohänder, men bilderna finns där bredvid varandra och talar sitt eget språkmellan raderna. Och han avslutar episoden med de berömda orden: "Finns det inga68