klicka här för att öppna - fritenkaren.se

Selma Lagerlöfs betagande sysslande med hopplösa socialfall för osökt tankarna tillDostojevskij, som hon aldrig kan ha läst förrän tidigast på 20-talet. Faktum är, att honhar mera gemensamt med Dostojevskij än med den andre store människovännenCharles Dickens, som är mera sentimental. Låt oss därmed lämna Norden för att påallvar se vad vi kan göra åt Dostojevskijs mognare författarskap samt hans sju år yngrekollega Leo Tolstoj jämte några av deras lärjungar.Dostojevskijs särskildhet.Det har ofta påståtts, att Dostojevskijs nioåriga exil i Sibirien enbart var hälsosam förhonom och att han den förutan knappast hade blivit den författare han blev. Sådant ärnonsens.Under sina fyra år som författare i Petersburg före deportationen var han redan dåosedvanligt produktiv, och hans alster som 23- till 27-åring är inga svagaomogenhetsprov, utan tvärtom visar de prov på en tydlig brådmognad och sällsyntpsykologisk skarpblick, som 1845-49 var någonting helt nytt i världslitteraturen.Romanen "Dubbelgångaren" anförs ofta som hans enda viktiga ungdomsverk, menromanen "Njetotjka Njezvanova" är bitvis minst lika intressant, den av Bjelinskij hårtutskällda "Värdinnan" är genialisk i sin obegriplighet som psykologisk deckare tillsslutet förklarar allt på det mest självklara sätt, "Julgransplundringen och bröllopet" är isin korthet i sin psykologiska pregnans mera laddad än en hel roman, och den av allaryssar aldrig nog prisade novellen "Vita nätter" visar prov på en betagande ljuslevnadsidealism och känslighet i sin poetiska framställning av en egentligen ganskabanal affär vars lyriska stämning Dostojevskij aldrig mer återfinner efter Sibirien. "Vitanätter" är det sista han fullbordar före katastrofen i april 1849. Vad blir skörden av denio åren i Sibirien? Åtta års nödtvungen tystnad på grund av slavarbete ochmilitärtjänstgöring samt en obotlig epilepsi, som han inte led av innan. En sådanbetänklig och onödig skörd skulle vem som helst må bättre utan, och ingen skullenågonsin göra sig besväret att hembära den frivilligt, då alla utan undantag naturligtvisskulle bedöma den som enbart skadlig.Hans första försök efter den långa påtvingade tystnaden är ganska melankoliska.Novellen "En liten hjälte" skriven i fängelset redan före Sibirien är inte en glad historia iall sin gripande barnpsykologi, och än tristare är den svarta komedin "Farbrors dröm"om den ambitiösa mamman som till varje pris vill få sin dotter gift med en gammal senilaristokrat för pengarnas skull och hur detta misslyckas till fatal tragedi för alla.Spektaklet är dråpligt men bedrövligt. Emellertid är det aktningsvärt genom att man härför första gången finner Dostojevskijs berömda polyfoni fullt utvecklad. Det är inte dengamle narrens historia, den ambitiösa moderns, den giftaslystne och kärlekskrankebrorsonens eller den motsträviga brudens historia, utan det är alla dessas, och denhemska mammans kuschade toffelhjälte till man och alla hennes pipande väninnor harlika stor roll i det hela som intrigörerna: ingen är av underordnad betydelse.Vi ser här vad som framför allt skiljer Dostojevskij från Strindberg. Vad änStrindberg skriver så handlar allting egentligen uteslutande om honom själv. Det är sinakänslor, sina kvinnor, sina drömmar och sina visioner han skriver om. Han skriverendast undantagsvis om andra än om sig själv; "Hemsöborna" är det bästa exemplet påundantagen. Dostojevskij däremot skriver aldrig om sig själv förrän när han blirgammal. Inte ens som ung debutant, när han under de fyra åren i Petersburgssalongernalider av sin egen särskildhet, skriver han egentligen om sig själv. "Vita nätter" och "En109